Ett steg i rätt riktning

Det har varit några kämpiga veckor i väntan på besked. Idag var det dags för ultraljud och arbetsprov på cykel med EKG på Södersjukhuset. Jag var rätt inställd på de positiva besked som testerna visade, inflammationen har gått tillbaka och hjärtat är friskt. Det som nu väntar är svaret på vad som spökar i luftrören och vad som är orsaken till min trötthet. Det mesta tyder på TWAR, vilket är en knepig historia som kan ta lite tid att bli kvitt. Är det inte den knepiga bakterien fortsätter jakten på en förklaring…

Ovissheten en ny utmaning

Det har gått några veckor sen mitt senaste inlägg och orsaken till detta är kort och gott en enorm trötthet. Jag har vilat och åter vilat men utan några större framsteg. För att hålla igång huvudet har jag gjort några tappra försök att jobba lite vilket har fungerat under kortare stunder till det att tröttheten slår till igen. Det som fungerat bäst är de lugna dagliga promenaderna och den korta utflykten till lägenheten i Spanien där omvärlden var bortkopplad och korta promenader och fikapauser avlöste varandra. I samspråk med läkarna tog man för en vecka sedan prover för Twar för att se om det kan vara grundorsaken till mitt tillstånd.
För tillfället är min stora utmaning att hantera den ovisshet som finns, vilket för en ”planerare” som jag är extremt tufft. I morgon väntar nytt ultraljud samt ett arbetsprov där man kontrollerar hjärtats EKG när man cyklar under ökad belastning. Därefter väntar nya provtagningar innan kommande återbesök med nytt EKG och förhoppningsvis ett svar på vad det kan vara.
Jag har accepterat läget och har inga problem att köpa eventuella konsekvenser gällande träningsförbud eller konvalescenstid men det är ovissheten fram till beskedet som är jobbig.

Strosa, en ny hobby

Det har varit viktigt med vilan, tid för reflektion och återhämtning i min egen takt. Ingen strålande sol idag men en frisk och härlig luft under den idag 30 minuter långa promenaden. Allteftersom kroppen känns starkare blir min utmaning nu att hålla tillbaka och skynda långsamt. Konsten att strosa i lätt slowmotion är min nya hobby. Här några höstbilder från dagens runda.

Tid att lägga pussel

Sakta men säkert börjar kraften komma tillbaka och det känns bättre för var dag som går. Jag inser nu hur svag jag var och jag tänker inte befinna mig där igen. Jag har vilat mycket och i takt med att kroppen känns starkare har mina korta promenader sakta blivit längre, nu är 15 minuter låååångt. Att för mig som haft ” många järn i elden” ( märkligt uttryck egentligen), nu varit tvungen att lägga det mesta åt sidan är för mig en nyttig erfarenhet.

Det jag fått tid till här hemma är att reflektera på varför jag hamnade på sjukhuset men kanske det viktigaste, att se till att det inte händer igen. Det enkla svaret blir förstås att koppla det till att jag tävlat eller tränat med något i kroppen och så kan det mycket väl vara. Men jag tror att det är så många fler faktorer som spelat in. Mitt arbete framåt blir att lägga mitt eget pussel. Det handlar om att prioritera, välja rätt bitar för att förbli frisk och stark. Jag har drömmar, mål och ambitioner. Är det några av dessa som bör revideras eller är det vägen dit, jag vet inte men en rätt pusselbit är en i rätt riktning, det får räcka så.
Ha en underbar vecka allesammans….

Livet, en skör tråd

Det kommer tillfällen i livet då man ofrivilligt blir tvungen att stanna upp och bevittna hur små och sköra vi  egentligen är. Detta inlägg kommer av förklarliga skäl att ha en ton ni kanske inte är vana vid men det känns viktigt att få skriva om det då det egentligen inte handlar om mig utan om hur viktigt det är att ta vara på det vi har. Jag tror att de flesta av oss har upplevt jobbiga situationer som fått oss att tänka till en gång extra, omvärdera våra planer och kanske t.o.m förändra saker i vårt liv. Det kan vara sjukdomar, ångest, arbetslöshet, skador, död, ja listan kan göras oändlig och det kan handla om både små som stora händelser. Jag själv har vid flertalet tillfällen varit där och det har påverkat mig i olika grad och således fått olika följder och konsekvenser. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är med stor familj och många vänner som är mitt skyddsnät men något som inte är självklart och något jag inte kan ta för givet. Saker händer och i många fall bortom din makt. Det kanske låter lite mörkt men det blir min och din uppgift att göra den ljusare och behaglig att leva i. Jag är precis hemkommen efter 3 dygn på avdelning 51, Hjärtlabb på Södersjukhuset. Här vårdas patienter som varit på andra sidan men kommit tillbaka, de som väntar på en hjärtoperation och en rad andra komplicerade åkommor. Många är äldre men här ligger även flertalet personer som bör ha många år kvar att leva och som någonstans haft tur i oturen och mitt ibland alla dessa låg jag och funderade.
För mig började det i torsdags med huvudvärk och en allmänt dålig känsla, som att jag höll på bli sjuk. På väg hem började jag få ett tryck över bröstet, något som förvärrades under kvällen. Efter att ha kollat puls och feber samt gjort ett försök att gå och lägga mig fanns tillslut bara ett alternativ kvar och det var att ringa 112. Det är inte ofta jag gråter men just då var jag rädd, mycket rädd.
Dagarna har fyllts med provtagningar, ultraljud, röntgen, fler prover, EKG, ronder, nytt ultraljud, nya prover i jakten på att hitta orsaken till mitt tillstånd. Jag måste beundra alla läkare och sköterskor för deras fantastiska engagemang för oss patienter. Jag har fått åka hem men utredningen kommer att fortsätta och diagnosen i dagsläget är hjärtsäcksinflammation vilket innebär vila ett par veckor och träningsförbud en tid. Troligen blir det återbesök i veckan med eventuell MR för att utesluta eller bekräfta om hjärtmuskeln fått en släng av inflammationen, något som givetvis påverkar min tid framöver.
Det finns många saker som kan orsaka problem på hjärtat och det finns många vetare där ute men i detta fall har jag överlåtit detta till läkarna och deras expertis. Min absolut viktigaste uppgift nu är att bli frisk och stark igen. Jag och läkarna har en plan för detta vilket känns tryggt.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp, något som inte alltid är så lätt, tro mig. Vi har många saker som påverkar oss, några har vi lättare att påverka, andra svårare. Vad är viktigt för dig? Vad mår du bra av? Vem/Vilka är viktiga för dig? Vad gör dig stressad? Vad gör dig lugn? Detta är några av frågorna vi behöver ställa oss själva ibland. Nu kommer jag att vila och fundera över dessa frågor och kanske hittar jag något nytt svar, jag vet inte. Gör det du också innan det är för sent. Ta vara på det du har, gör det som får dig att må bra och ta hand om din kropp och knopp, vi har bara en.

Det är inte alltid guld och gröna skogar

Det känns något frustrerande att efter en säsong som gått helt enligt plan med bra träning, hyggliga resultat och frånvaro av skador känna en form av olust och apati. I år har jag prioriterat bra grundträning och dragit ner på antalet lopp vilket gett önskat resultat och som sagt utan skador. Den återkommande svackan efter en lång säsong har kommit lite väl tidigt och det har varit svårt att sätta fingret på vad som felat. Jag har efter luftrörsinflammationen i februari till och från dragits med andfåddhet och kraftlöshet vilket lutar åt ett nytt besök hos farbror doktorn för att dyka lite djupare i astmans värld. Efter Warszawa Marathon var det väntat med en liten mental löpsvacka, något som brukar komma som ett brev på posten men nu har det mesta känts fel. Det som ändå är en strimma ljus i mörkret är att det kommer nu under den träningsmässigt lugna perioden och kanske är det just det kroppen känner av. Adderar man sedan regn, mörker och mycket jobb kanske man hittar en del av svaren.

Min målbild är hursomhelst otroligt tydlig och långsiktig och min envishet och starka vilja ( förlåt för den) skall ta mig framåt och i mål. Nu börjar planeringen av 2018 och en lång och viktig uppbyggnadsperiod för att kroppen skall klara den ökade träningsmängden för om 11 månader skall jag vara i mitt livs form. På frågan om det är viktigt är svaret nej, men resan dit är.
Resan mot målet kommer att vara fylld av blod, svett och tårar men den kommer även att vara fylld med skratt, resor, vänner och många härliga ögonblick.

Race Report PZU Warszaw Marathon 2017

Uppladdningen inför loppet blev tyvärr inte helt optimal med en svårflirtad förkylning. Efter en tidig ankomst till Warszawa på fredagen vandrade det stora gänget genom den polska huvudstadens gator för att hämta ut nummerlappar på Torwar Arena. Vi möttes av en fin expo med smidig utlämning av race kit. På lördagen inspekterade vi startplatsen, käkade gott och kollade in vad staden hade att erbjuda. Det jag var mest bekymrad över var förkylningen. Vid 17-tiden stack jag ut på en testrunda på 2km för att se hur pulsen reagerade. kvittot blev oklart då jag blev rätt andfådd men pulsen bara nämnvärt högre än normalt. Kvällen handlade om nässpray, te, c-vitamin och vila.
På tävlingsdagen vaknade jag med en bättre känsla och jag började med att kolla vilopulsen och det blev ett positivt besked, jag skulle starta. Efter en perfekt frukost var det dags att ta den 10 minuter korta promenaden till starten, tyvärr stämde inte väderprognosen då ett lätt duggregn gjorde oss sällskap, något som skulle följa oss en bit i loppet.
Det var ett taggat gäng på 6 gulklädda gubbar som 09:00 lämnade sitt öde i Warszawas händer. Det blev en något tuff start med 4:50-tempo och jag var snabbt tvungen att dra ner på farten eftersom andning och luftrör hade lite svårt att hänga med. Redan efter 2km möttes vi av hejarop från vår supportergrupp och här började kroppen svara och jag kunde försiktigt höja farten något. Med lätt regn och breda raka gator och sparsamt med publik insåg jag snabbt att detta lopp handlade om att springa i sin egen bubbla. Jag hakade på den främsta 3:35 flaggan men föll ner till den andra rätt snabbt där jag hittade bra draghjälp. Jag låg nu och pendlade runt 5:10/km men farthållaren höll ojämn fart och efter en ofrivillig paus vid 8km valde jag sen att köra mitt eget race. Jag tog mig upp mellan de främsta 3:35 grupperna och körde på. Benen gick fint och farten ökade något på den flacka banan. När jag efter några vätskekontroller började förstå vad som var vatten och vad som var sportdryck handlade allt om att bara göra jobbet. Banan var tråkig men kul med alla sambaorkestrar längs vägen och bra med alla ungdomar som langade vätska vid kontrollerna. Jag låg nu 5 minuters tempo och passerade halvmaran på 1:48 och började förstå att det kunde bli en bra dag. Vid dryga 24km hör jag på avstånd kända hejarop och när jag återigen passerar vårt supportergäng får jag extra krafter. Jag gör nu en 5 kilometer med snittet 4:57 och jag börjar fundera över vad som händer, benen bara maler på och bubblan är intakt. Detta håller fram till 33km då min tidiga fartökning börjar ta ut sin rätt. Banan går nu inne i de centrala delarna med mer publik och trots tunga ben håller jag en fart på 5:17 upp till 38 men nu börjar problemen och jag får slita hårt längs de breda gatorna. De sista 2 kilometrarna börjar med en seg uppförsbacke på extremt bred väg och här börjar jag gå, jag är helt slut. Men jag hinner inte gå många steg då en polsk hand knackar på min axel och jag får kommentaren ” don´t walk, easy run” och sen ett vänligt leende. Jag får igång benen igen och lunkar på. Fram till väggen vid 37/38 kilometer har jag legat på en sluttid runt 3:37 men nu går klockan fortare och all fokus handlar om att klara mitt pers. Med kilometern kvar har jag fått upp lite fart igen och med påhejande supportrar längs upploppet kan jag passera mållinjen med uppsträckta armar och ett nytt personbästa på 3:41:30.
Uppladdningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag lyckades trots detta pressa mig till en rekordtid vilket jag är otroligt nöjd och stolt över. Det som ändå känns bäst är att jag nu fick ett kvitto på att det finns mer att kapa. Mellan 11 och 33 kilometer låg jag på ett tempo jag inte trodde jag hade i kroppen men som finns där. Nu väntar ett par veckors sakta lunk innan jag tittar framåt.
Ett stort tack till hela gänget som gjorde denna resa till vad det blev, utan er inga rekord:-)