Time to fly

Tiden springer på och anledningen till att det inte blivit något inlägg har ingen som helst koppling till en händelsefattig period utan helt tvärtom. Efter Ultravasan kom träningen igång bra och då med fokus på fartträning inför kommande Warszawa marathon den 24:e september. Planen är att om en dryg vecka är det Time to fly.
Den 28:e augusti startade jag upp en ny löpgrupp som redan börjar visa stora framsteg och det är så grymt kul att se andra utvecklas och få upp ögonen för löpningens alla helhet. Jag har länge haft en dröm att starta dra igång med träningsresor till Spanien och i måndags föll en viktig pusselbit på plats då kontraktet på en lägenhet skrevs på. Det blev några intensiva men härliga dagar nere i Spanien och mellan IKEA-besök, möten med bank och mäklare fanns tid för både sol&bad och god mat.  Nu väntar fler vändor ner till Costa Blanca för att slipa på detaljerna. Är du intresserad av en långhelg med ett skräddarsytt träningsupplägg med god mat och inspiration i ett behagligt klimat så hör gärna av dig, det mesta går att ordna. Vill du/ni springa trail, landsväg eller sand, allt finns. Simma gör vi i havet ( säsong) eller i pool. Gym, kampsport, paddel, yoga och massage, ja listan kan göras lång, allt går att ordna. Det viktigaste är att vi har det roligt och ger utrymme för att njuta av klimatet och den spanska maten.


Efter ett par säsonger med inslag av skador och en liten känsla av motvind har denna säsong legat i linje med min plan att bygga långsamt för VM nästa år och detta givetvis skadefri. Fram till Ultravasan gällde uppbyggnad med mycket styrka och ultraträning och efter loppet har det mesta handlat om fart. Upplägget ser ut att fungera och jag börjar nu närma mig tider på milen jag hade för 4 år sedan, något jag aldrig hade vågat drömma om efter titthålsoperationen i december, skam den som ger sig, it’s Time to fly.

Ultravasan 90 2017 Race report

Det är lätt att glömma hur det egentligen var den där lördagen i augusti 2017 och det finns faktiskt medmänniskor därute som är lite nyfikna på vad som försiggick i Dalaskogarna denna dag och dom som märkligt nog är lite sugna på att ta sig an ett lopp som Ultravasan, just därför följer här en rapport från lördagens blöta tillställning. Det skulle bli min 4:e start i det 90 kilometer långa loppet och i år var vi ett stort gäng från ICA Team Ultra som under en regntunga skyar hämtade ut nummerlapparna i Sälen. Senare på eftermiddagen blev det en tur upp på Lindvallen för att skaka liv benen och i takt med antal höjdmeter började gluggarna mellan molnen bli större och känslan av välbehag infann sig.Jag är ingen vän av sömn natten innan ett lopp men just denna natt kom John Blund på besök och när alarmet gjorde sig tillkänna klockan 03:15 kände jag mig relativt utvilad. Det heta samtalsämnet vid den tidiga frukosten var vädret, hade det börjat regna, hur länge skulle det regna, hur mycket skulle det regna, var skulle det regna. Jag tror att alla appar och rapporter visade olika prognoser men en sak stod klart, det skulle bli blött.

Det är en skön atmosfär i startområdet och jag träffar många bekanta ansikten, möter upp Rutger och Jakob, vi tar en bild tillsammans. Stämningen vid starten i Berga By är magisk och går nästan att ta på och när nedräkningen börjar och när Vasaloppslåten ljuder i högtalarna reser sig ståpälsen på hela kroppen, resan mot Mora har börjat. Den första sträckan till Smågan kom att bli ett stort frågetecken. Jag har vaga minnen av hur det regnade eftersom hela loppet kändes som ett enda långt swimrun men låt oss säga att det regnade av och till, mest till. Mitt största problem var att jag trots lågt tempo kände mig extremt tung, hittade inte rätt med puls och andning, magen kändes inte bra och jag var smått frågande över situationen. I toppen på backen kom ultravännen Kenneth upp jämsides och jag fick tillfälle att tänka på annat, skönt. Jag tassade på mot Smågan där jag var tvungen att ta ett nödvändigt första oplanerat stopp. Efter brejket började kroppen svara och löpningen mot Mångsbodarna rullade på bra och regnet störde inte märkbart trots att det på sina ställen började bli lite smått geggigt. Stigningen mot Risberg gick hyggligt och vid kontrollen låg jag ca 5 min bättre än min pasertid från 2014 ( PB), ha ha regn tänkte jag nog då. Men det skulle jag inte gjort.

Ytterligare en gammal ultravän, Joar, tassade lätt förbi medan jag själv hade det riktigt tungt. Benen var redan stumma och regnet strilade hårt mot den skyddande kepsen. Det var nu frågorna börjar poppa upp i huvudet, är jag för dåligt tränad? har jag druckit för lite sportdryck? har jag haft för hårt utgångstempo?….frågorna studsade för fullt under den blöta kepsen. Jag krigar vidare mot Evertsberg, där väntar torrt ombyte, mat och där skulle mer än halva loppet vara avklarat, bara positiva tankar nu….ja precis så måste det vara, positiva tankar. När man sedan under vräkande regn konstaterar att det inte är någon idé att byta till torra grejer, då är det tufft. Trycker istället i mig 2 pannkakor med sylt, besöker en blå holk, ger mig ut i regnet och bestämmer mig för att tuta och köra. Jag hade tappat ytterligare lite tid fram till Evertsberg men löpningen ner mot Oxberg ”flyter” på okej och hoppet lever. Lundbäcksbackarna sliter hårt men jag springer hälften, så här i efterhand inser jag att det var rätt dumt. Träffar på lagkamraterna Ali och Jörgen i Oxberg och jag tror vi alla har det rätt tufft nu.
Resan mot Hökberg vill jag helst glömma, benen vill inte och humöret är inte det bästa. Vad har jag för plan nu när jag förbrukat a, b och c, finns det en plan d? Fel tankar som….- om jag börjar gå nu, hur lång tid kommer det att ta, börjar snurra runt i huvudet och jag kämpar med de inre demonerna och fastnar för plan d, ät allt du kommer åt i kontrollen i Hökberg. Vid stoppet träffar jag Jesper, vi snackar lite medan chips, cola och gelehallon fyller min sargade kropp med energi. Jag tar det lite varsamt i nedförsbackarna från Hökberg och börjar sakta känna hur benen börjar fungera igen.  Jag hade tappat ytterligare 15 min fram till Hökberg men nu var känslan en helt annan. Efter att ha blivit passerad av ett trettiotal löpare upp mot Hökberg började jag nu springa förbi löpare. Regnet hade börjat avta och vindjackan var åter placerad i ryggan och humöret på uppgång. Smärtan i låren var som bortblåst, kilometerskyltarna började bli greppbara, målet närmade sig. I Eldris blev det två muggar cola i farten, jag vågade inte stanna nu när benen ville samma sak som jag.

Jag passerade ytterligare ett tiotal löpare på vägen in mot Mora och känslan att svänga upp på målrakan efter det tuffaste Ultravasan sen starten 2014 är obeskrivlig. Jag hade befunnit mig i himmel och helvete, tvekat på min förmåga, känt mig svag och stark. Men nu var jag äntligen framme och denna gång passerades mållinjen med uppsträckta armar och gud så skönt inombords. Det finns säkert många som frågar varför och svaret måste nog bli varför inte. Jag lär mig nya saker om min kropp varje gång, jag blir tvungen att hantera situationer jag inte är i närheten av till vardags, jag får möjligheten att dela upplevelsen men andra underbara människor som gillar att springa långt, det är svårt att vara utan helt enkelt. Tack Vasaloppet för ett fantastiskt arrangemang, tack ultravänner i spåret och tack ICA Team Ultra för en kanonhelg….:-)Lite kladdigt vare…..Mitt första mål var att gå under 10h, mitt andra var att sätta PB under 10:29:08, mitt tredje att ta mig runt och så blev det, något jag är mycket nöjd med.

 

 

Snart drar höstens grupplöpning igång

Den 28:e augusti är det start för höstens grupplöpning. Det finns några lediga platser så skynda att anmäl dig om du vill säkra en plats. Klicka på länken för mer info. Varm välkommen……

Dumt eller otroligt korkat

Sitter just nu i bilen på väg till Sälen för att köra Cykelvasan och funderar på hur det står till med mina små grå där inne. Visst har jag cyklat 2 Vätternrundor och gjort några triathlon men på kontot mountainbike står det fortfarande 0 km, jo så illa är det, inte en enda kilometer. I tisdags fick jag tag på en hyrcykel som jag planerar att testa senare i eftermiddag och sen får de cykelmässiga förberedelserna vara klara för detta lopp.Det som däremot gick betydligt smidigare än inför andra tävlingar var att packa. Nu fanns det ju inte lika mycket att välja på, ett par cykelskor-check, ett par cykelhandskar-check osv….Packnadet var klart på en kvart och ett litet lugn infann sig.Varför jag gör detta kan man ju fundera på men den egentliga planen som fortfarande gäller är att detta skulle vara det sista långpasset innan Ultravasan nästa helg och då utan att slita för hårt på löparmusklerna, en rätt bra idé tror jag fortfarande. Det som kanske är det mest oroande är just min oerfarenhet på en MTB och risken för vurpor och smärtande kroppsdelar som skulle kunna påverka löpningen. Jag känner mig dock oförskämt lugn och kommer att starta sent vilket gör att det kommer att bli ett rätt måttligt tempo i början och tid för att lära mig cykeln, känna på banan och framförallt njuta av loppet. Jag kan den här banan, känner till varenda kurva, backe och kommer därför att utnyttja tiden på cykeln med att planera inför nästa helgs löpning.Trots obefintlig tid på en mountainbike vill jag nog inte klassa detta påhitt som otroligt korkat, lite dumt kanske men också helt enligt plan…..

Semester

Sitter just nu på stranden i Spanien och njuter in det sista av timmarna här. Tanken var att det skulle bli mycket skriva här men det har känts rätt att lägga all tid på just semester. När jag landar på svensk mark och med en mer normal temperatur för min hjärna kommer det lite läsbart från tiden här nere. Trots lugn och hasande flippflopp har det hänt en hel dem, utflykten till Cartagena, marknaderna, kvällen i Alicante, traillöpning i Montepinar, lägenhetsköp, ja det finns lite jag vill dela med mig av och det får bli några bilder som aptitretare😊 

Hola amigos…!

Sol, bad och blodsmak

Sitter just nu på en flygplats och längtar.I fredags var det äntligen dags att stämpla ut för några veckors välbehövlig semester. Med undantag för en lättare bristning i vaden har träningen fungerat bra efter Älvdalens Backyard Ultra. Målet har varit att öka träningsvolymen sakta men säkert och se till att styrka och stabilitet får utrymme och det viktigaste, att ha roligt och njuta av löpningen under varje pass. Nu är det dags att kliva in i den tuffare perioden innan Ultravasan och det med start på sydligare breddgrader.

Nu väntar tuffa pass i värmen och trail, strand och asfalt kommer bli fin variation för kropp och själ. Jag kom ju på den kloka idén att anmäla mig till Cykelvasan som går av stapeln den 12/8 och kommer därför att se om jag kan komma ut på ett par härliga MB pass bara jag får tag på en cykel. Det kommer att bli mycket träning och många pass med blodsmak i munnen men jag skall även lata mig mycket och njuta av sol, bad och frossa i god mat. Nu ser jag bara fram mot att få vakna upp i värmen och ta en kaffe i solskenet på terassen, längtar.

Anmälan till höstens grupplöpning är nu öppen

Under våren vi jobbat med grunderna kring löpteknik, löpstyrka och kondition men det viktigaste har varit att ha roligt tillsammans. Grupplöpningen passar dig som har sprungit lite tidigare men vill utveckla din löpning, kanske har du något lopp som mål. Läs mer under Löpkurser.

Race report Älvdalens Backyard Ultra 2017

6706 meter på en varvbana med start varje timme och den som fullföljer flest antal varv vinner, just denna udda tävlingsform är het nu, så het att den uppmärksammas i det senaste numret av Runner´s.

Bilfärden upp till Älvdalen gick smidigt och efter pizza och en öl på den lokala grillen blev det en inspektion av banan. Älvdalens Backyard Ultra bjöd på en vacker och omväxlande bana med asfalt, gräs, stigar med sten och rötter i en rogivande natur, allt verkade perfekt, nu var det bara det där med vädret.

Efter åtta timmars god sömn var det dags att möta dagen och göra en snabb inspektion av väderleken. Det sista regnet hade upphört under natten, luften var frisk och temperaturen på morgonkvisten var behaglig runt 10-11 grader.
I start/målområdet var deltagarna i full gång med att slå upp tält och fälla upp brassestolar, i högtalarna strömmade skön musik ut och skapade den där speciella känslan som infinner sig inför ett lopp. Nummerlappen hämtades ut och det blev en liten inspektion av supportbordens delikata utbud, chips, smågodis, sportdryck trängdes med annat smått och gott. Ca 75 löpare var anmälda till denna första upplaga av ÄBU och arrangörerna Sweden Runners med Petra och Marcus i spetsen hade fått till stämningen i löparzonen och nu var var det nära till start.


Efter en kort genomgång av tävlingsledningen var det dags att fixa till det sista innan startskottet klockan 10. Målet var att hålla en konstant fart något snabbare än loppet i Trosa och det första landande på 43:38, kanske något snabbt men det var lättsprunget trots ett par backar och lite trixiga stigpartier. Varv 2 landade på 42:43 och gick förvånansvärt lätt på den natursköna banan. Solen höll sig bakom molnen och det var just nu perfekta förutsättningar för löpning. Varven rullade på mellan 42:30-44:30 och efter lunchtid kikade solen fram och stämningen bland löparna var på topp.

Efter 6h och 40,2 km värmde solen fint och jag fick några sköna minuter i solen med fötterna i högläge och just då kändes allt perfekt. Det gäller att suga i sig av allt positivt under ett lopp som detta och jag såg till att få i mig sportdryck och energi vid varje varvning.

Foto Emil Genesjö


Foto Sweden Runners FB sida
Varv 7 gick fint och jag sysselsatte mig med att prata med lite andra löpare men det som började påverka mig var värmen. Väl tillbaka i varvzonen bjöds det på varmkorv med bröd och det sköljdes ner med en mugg Pepsi. Varv 8 gick på 43:31 och det var inga problem att hålla tempot men värmen gjorde att jag hade lite svårt att få i mig tillräckligt vid nästa varvning och ett par kilometer in på varv 9 var jag tvungen att hoppa in bakom ett träd och göra det som blir tvunget ibland. illamåendet drog ner farten något men nu gällde att plocka fram alla positiva tankar. 60 kilometer var nu avklarat och trots en liten svacka kändes ben och muskler bra och målet på 12h fanns inom räckhåll. De sista varvtiderna hade legat runt 45 minuter så det fanns fortfarande bra med tid tillgodo. 10:an och 11:an flöt på bra och klockan hade nu hunnit bli 21:00 och tempen hade sjunkit något och var en behaglig löptemperatur. Väl ute på det 12:e varvet och med endast 15 löpare kvar kändes benen fortfarande bra men illamåendet oroade. Jag sprang i min egen bubbla och fokuserade på att hitta ett behagligt tempo och suga i mig så mycket av de härliga omgivningarna som jag var kapabel till. 12:an landade på 45:32 och jag hade klarat målet 50 miles och 80,4km men nu kämpade jag mot illamåendet samtidigt som klockan tickade på mot nästa start. I startfållan stod endast 9 löpare och benen och huvudet ville fortsätta springa men jag förstod också att jag skulle få problem, mitt val blev att nöja mig med 12h. Summerar man loppet är jag mycket nöd med min delade 7:e plats i herrklassen och planen fungerade och nästa gång kanske jag kan vara redo för att kämpa om en pallplats. Ett stort tack till Petra och Marcus för ett mycket bra arrangemang. Tack alla löpare och publik för rolig upplevelse.

Sista förberedelserna

Det har nu gått 1 1/2 vecka sedan #asicsstockholmmarathon och återhämtningen har gått enligt plan med lättare löppass, mycket sömn och påfyllning av depåerna. Det är skönt att ha alla positiva känslor från maran i Stockholm färskt i minnet inför kommande utmaning, det kommer att behövas. Jag fick ett litet bakslag i måndags med tung besvärande huvudvärk som skapade lite oro men tack vare sjukt mycket sömn är jag nu åter på banan.

Det är i skrivande stund drygt 2 dygn kvar till start i Älvdalen Backyard Ultra och nu är full fokus på helgens tävling. Jag visste att veckan skulle bli intensiv och ligger därför steget före med packning mm för att jag skall kunna koppla av när jag väl sitter i bilen på väg mot Dalarna på fredag em. Älvdalen är en del i uppladdningen inför Ultravasan och var tänkt som träning men formen är på uppåtgående och känns allt bra kommer jag att sikta lite högre än tidigare plan och målet är minst 80km men kanske kan det bli mot 100 eller mer en bra dag.
Sista dagarna blir sömnen, maten och förberedelserna avgörande.

Med bilen med till Dalarna kommer jag packa med lite extra prylar och kläder för att inte lämna något åt slumpen och efter testlöpning av banan av en säker källa kommer skovalet att bli #hoka Clifton 3 och Challenger ATR 3. Innan middag idag hade jag förmånen att få coacha en ny klient i solskenet på Sundbybergs IP, löpning kan vara bra gött ibland. Trevlig 14:e juni på er.

Man blir glad i hela kroppen

Det är många härliga intryck man bär med sig från lördagens #asicsstockholmmarathon, publiken, löparna, vädret, ja hela rasket helt enkelt. När man då får höra inslaget på P4 Uppland där morgonprataren Christer berättar om sin första mara blir man lite varm inombords, det är ju precis så som man vill att det skall vara, att vara farthållare är en förmån…..
Klicka bara på bilden, lite drygt 24 minuter in i sändningen kommer maratonpratet:-)