Kategoriarkiv: Tävlingstips

Det är inte alltid guld och gröna skogar

Det känns något frustrerande att efter en säsong som gått helt enligt plan med bra träning, hyggliga resultat och frånvaro av skador känna en form av olust och apati. I år har jag prioriterat bra grundträning och dragit ner på antalet lopp vilket gett önskat resultat och som sagt utan skador. Den återkommande svackan efter en lång säsong har kommit lite väl tidigt och det har varit svårt att sätta fingret på vad som felat. Jag har efter luftrörsinflammationen i februari till och från dragits med andfåddhet och kraftlöshet vilket lutar åt ett nytt besök hos farbror doktorn för att dyka lite djupare i astmans värld. Efter Warszawa Marathon var det väntat med en liten mental löpsvacka, något som brukar komma som ett brev på posten men nu har det mesta känts fel. Det som ändå är en strimma ljus i mörkret är att det kommer nu under den träningsmässigt lugna perioden och kanske är det just det kroppen känner av. Adderar man sedan regn, mörker och mycket jobb kanske man hittar en del av svaren.

Min målbild är hursomhelst otroligt tydlig och långsiktig och min envishet och starka vilja ( förlåt för den) skall ta mig framåt och i mål. Nu börjar planeringen av 2018 och en lång och viktig uppbyggnadsperiod för att kroppen skall klara den ökade träningsmängden för om 11 månader skall jag vara i mitt livs form. På frågan om det är viktigt är svaret nej, men resan dit är.
Resan mot målet kommer att vara fylld av blod, svett och tårar men den kommer även att vara fylld med skratt, resor, vänner och många härliga ögonblick.

Race Report PZU Warszaw Marathon 2017

Uppladdningen inför loppet blev tyvärr inte helt optimal med en svårflirtad förkylning. Efter en tidig ankomst till Warszawa på fredagen vandrade det stora gänget genom den polska huvudstadens gator för att hämta ut nummerlappar på Torwar Arena. Vi möttes av en fin expo med smidig utlämning av race kit. På lördagen inspekterade vi startplatsen, käkade gott och kollade in vad staden hade att erbjuda. Det jag var mest bekymrad över var förkylningen. Vid 17-tiden stack jag ut på en testrunda på 2km för att se hur pulsen reagerade. kvittot blev oklart då jag blev rätt andfådd men pulsen bara nämnvärt högre än normalt. Kvällen handlade om nässpray, te, c-vitamin och vila.
På tävlingsdagen vaknade jag med en bättre känsla och jag började med att kolla vilopulsen och det blev ett positivt besked, jag skulle starta. Efter en perfekt frukost var det dags att ta den 10 minuter korta promenaden till starten, tyvärr stämde inte väderprognosen då ett lätt duggregn gjorde oss sällskap, något som skulle följa oss en bit i loppet.
Det var ett taggat gäng på 6 gulklädda gubbar som 09:00 lämnade sitt öde i Warszawas händer. Det blev en något tuff start med 4:50-tempo och jag var snabbt tvungen att dra ner på farten eftersom andning och luftrör hade lite svårt att hänga med. Redan efter 2km möttes vi av hejarop från vår supportergrupp och här började kroppen svara och jag kunde försiktigt höja farten något. Med lätt regn och breda raka gator och sparsamt med publik insåg jag snabbt att detta lopp handlade om att springa i sin egen bubbla. Jag hakade på den främsta 3:35 flaggan men föll ner till den andra rätt snabbt där jag hittade bra draghjälp. Jag låg nu och pendlade runt 5:10/km men farthållaren höll ojämn fart och efter en ofrivillig paus vid 8km valde jag sen att köra mitt eget race. Jag tog mig upp mellan de främsta 3:35 grupperna och körde på. Benen gick fint och farten ökade något på den flacka banan. När jag efter några vätskekontroller började förstå vad som var vatten och vad som var sportdryck handlade allt om att bara göra jobbet. Banan var tråkig men kul med alla sambaorkestrar längs vägen och bra med alla ungdomar som langade vätska vid kontrollerna. Jag låg nu 5 minuters tempo och passerade halvmaran på 1:48 och började förstå att det kunde bli en bra dag. Vid dryga 24km hör jag på avstånd kända hejarop och när jag återigen passerar vårt supportergäng får jag extra krafter. Jag gör nu en 5 kilometer med snittet 4:57 och jag börjar fundera över vad som händer, benen bara maler på och bubblan är intakt. Detta håller fram till 33km då min tidiga fartökning börjar ta ut sin rätt. Banan går nu inne i de centrala delarna med mer publik och trots tunga ben håller jag en fart på 5:17 upp till 38 men nu börjar problemen och jag får slita hårt längs de breda gatorna. De sista 2 kilometrarna börjar med en seg uppförsbacke på extremt bred väg och här börjar jag gå, jag är helt slut. Men jag hinner inte gå många steg då en polsk hand knackar på min axel och jag får kommentaren ” don´t walk, easy run” och sen ett vänligt leende. Jag får igång benen igen och lunkar på. Fram till väggen vid 37/38 kilometer har jag legat på en sluttid runt 3:37 men nu går klockan fortare och all fokus handlar om att klara mitt pers. Med kilometern kvar har jag fått upp lite fart igen och med påhejande supportrar längs upploppet kan jag passera mållinjen med uppsträckta armar och ett nytt personbästa på 3:41:30.
Uppladdningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag lyckades trots detta pressa mig till en rekordtid vilket jag är otroligt nöjd och stolt över. Det som ändå känns bäst är att jag nu fick ett kvitto på att det finns mer att kapa. Mellan 11 och 33 kilometer låg jag på ett tempo jag inte trodde jag hade i kroppen men som finns där. Nu väntar ett par veckors sakta lunk innan jag tittar framåt.
Ett stort tack till hela gänget som gjorde denna resa till vad det blev, utan er inga rekord:-)

Kamp mot klockan, igen

Efter en bra period av träning med tempopass var det i lördags dags för ett sista långpass. Det kom ett passande sms från Pierre vilket resulterade i en tur ut till Tullinge. Tillsammans med Tobbe, Andreas & Pierre fick jag njuta av 20,8 kilometers skön löpning. Perfekt väder, sköna spår, pigga ben och trevligt sällskap, kan inte bli mycket bättre.​​Men man skall inte ropa hej. Under lördagskvällens teaterföreställning började jag känna mig lite hängig och nu har jag gått med feber, hosta och ont i halsen i flera dagar. Idag har febern släppt och det är 4 dagar kvar till Warszawa marathon men halsen rosslar och hostan har inte släppt taget, nu är det en kamp mot klockan. Den ena hälsokuren avlöser den andra och vitlök och ingefära börjar stå mig upp i halsen, men det ska gå. Warszawa here I come, It’s Time To Fly.Skolvalet är inte helt klart men det är inte omöjligt att det blir maratonpremiär för Hokaoneone Tracer, lätta och snabba…..

Time to fly

Tiden springer på och anledningen till att det inte blivit något inlägg har ingen som helst koppling till en händelsefattig period utan helt tvärtom. Efter Ultravasan kom träningen igång bra och då med fokus på fartträning inför kommande Warszawa marathon den 24:e september. Planen är att om en dryg vecka är det Time to fly.
Den 28:e augusti startade jag upp en ny löpgrupp som redan börjar visa stora framsteg och det är så grymt kul att se andra utvecklas och få upp ögonen för löpningens alla helhet. Jag har länge haft en dröm att starta dra igång med träningsresor till Spanien och i måndags föll en viktig pusselbit på plats då kontraktet på en lägenhet skrevs på. Det blev några intensiva men härliga dagar nere i Spanien och mellan IKEA-besök, möten med bank och mäklare fanns tid för både sol&bad och god mat.  Nu väntar fler vändor ner till Costa Blanca för att slipa på detaljerna. Är du intresserad av en långhelg med ett skräddarsytt träningsupplägg med god mat och inspiration i ett behagligt klimat så hör gärna av dig, det mesta går att ordna. Vill du/ni springa trail, landsväg eller sand, allt finns. Simma gör vi i havet ( säsong) eller i pool. Gym, kampsport, paddel, yoga och massage, ja listan kan göras lång, allt går att ordna. Det viktigaste är att vi har det roligt och ger utrymme för att njuta av klimatet och den spanska maten.


Efter ett par säsonger med inslag av skador och en liten känsla av motvind har denna säsong legat i linje med min plan att bygga långsamt för VM nästa år och detta givetvis skadefri. Fram till Ultravasan gällde uppbyggnad med mycket styrka och ultraträning och efter loppet har det mesta handlat om fart. Upplägget ser ut att fungera och jag börjar nu närma mig tider på milen jag hade för 4 år sedan, något jag aldrig hade vågat drömma om efter titthålsoperationen i december, skam den som ger sig, it’s Time to fly.

Ultravasan 90 2017 Race report

Det är lätt att glömma hur det egentligen var den där lördagen i augusti 2017 och det finns faktiskt medmänniskor därute som är lite nyfikna på vad som försiggick i Dalaskogarna denna dag och dom som märkligt nog är lite sugna på att ta sig an ett lopp som Ultravasan, just därför följer här en rapport från lördagens blöta tillställning. Det skulle bli min 4:e start i det 90 kilometer långa loppet och i år var vi ett stort gäng från ICA Team Ultra som under en regntunga skyar hämtade ut nummerlapparna i Sälen. Senare på eftermiddagen blev det en tur upp på Lindvallen för att skaka liv benen och i takt med antal höjdmeter började gluggarna mellan molnen bli större och känslan av välbehag infann sig.Jag är ingen vän av sömn natten innan ett lopp men just denna natt kom John Blund på besök och när alarmet gjorde sig tillkänna klockan 03:15 kände jag mig relativt utvilad. Det heta samtalsämnet vid den tidiga frukosten var vädret, hade det börjat regna, hur länge skulle det regna, hur mycket skulle det regna, var skulle det regna. Jag tror att alla appar och rapporter visade olika prognoser men en sak stod klart, det skulle bli blött.

Det är en skön atmosfär i startområdet och jag träffar många bekanta ansikten, möter upp Rutger och Jakob, vi tar en bild tillsammans. Stämningen vid starten i Berga By är magisk och går nästan att ta på och när nedräkningen börjar och när Vasaloppslåten ljuder i högtalarna reser sig ståpälsen på hela kroppen, resan mot Mora har börjat. Den första sträckan till Smågan kom att bli ett stort frågetecken. Jag har vaga minnen av hur det regnade eftersom hela loppet kändes som ett enda långt swimrun men låt oss säga att det regnade av och till, mest till. Mitt största problem var att jag trots lågt tempo kände mig extremt tung, hittade inte rätt med puls och andning, magen kändes inte bra och jag var smått frågande över situationen. I toppen på backen kom ultravännen Kenneth upp jämsides och jag fick tillfälle att tänka på annat, skönt. Jag tassade på mot Smågan där jag var tvungen att ta ett nödvändigt första oplanerat stopp. Efter brejket började kroppen svara och löpningen mot Mångsbodarna rullade på bra och regnet störde inte märkbart trots att det på sina ställen började bli lite smått geggigt. Stigningen mot Risberg gick hyggligt och vid kontrollen låg jag ca 5 min bättre än min pasertid från 2014 ( PB), ha ha regn tänkte jag nog då. Men det skulle jag inte gjort.

Ytterligare en gammal ultravän, Joar, tassade lätt förbi medan jag själv hade det riktigt tungt. Benen var redan stumma och regnet strilade hårt mot den skyddande kepsen. Det var nu frågorna börjar poppa upp i huvudet, är jag för dåligt tränad? har jag druckit för lite sportdryck? har jag haft för hårt utgångstempo?….frågorna studsade för fullt under den blöta kepsen. Jag krigar vidare mot Evertsberg, där väntar torrt ombyte, mat och där skulle mer än halva loppet vara avklarat, bara positiva tankar nu….ja precis så måste det vara, positiva tankar. När man sedan under vräkande regn konstaterar att det inte är någon idé att byta till torra grejer, då är det tufft. Trycker istället i mig 2 pannkakor med sylt, besöker en blå holk, ger mig ut i regnet och bestämmer mig för att tuta och köra. Jag hade tappat ytterligare lite tid fram till Evertsberg men löpningen ner mot Oxberg ”flyter” på okej och hoppet lever. Lundbäcksbackarna sliter hårt men jag springer hälften, så här i efterhand inser jag att det var rätt dumt. Träffar på lagkamraterna Ali och Jörgen i Oxberg och jag tror vi alla har det rätt tufft nu.
Resan mot Hökberg vill jag helst glömma, benen vill inte och humöret är inte det bästa. Vad har jag för plan nu när jag förbrukat a, b och c, finns det en plan d? Fel tankar som….- om jag börjar gå nu, hur lång tid kommer det att ta, börjar snurra runt i huvudet och jag kämpar med de inre demonerna och fastnar för plan d, ät allt du kommer åt i kontrollen i Hökberg. Vid stoppet träffar jag Jesper, vi snackar lite medan chips, cola och gelehallon fyller min sargade kropp med energi. Jag tar det lite varsamt i nedförsbackarna från Hökberg och börjar sakta känna hur benen börjar fungera igen.  Jag hade tappat ytterligare 15 min fram till Hökberg men nu var känslan en helt annan. Efter att ha blivit passerad av ett trettiotal löpare upp mot Hökberg började jag nu springa förbi löpare. Regnet hade börjat avta och vindjackan var åter placerad i ryggan och humöret på uppgång. Smärtan i låren var som bortblåst, kilometerskyltarna började bli greppbara, målet närmade sig. I Eldris blev det två muggar cola i farten, jag vågade inte stanna nu när benen ville samma sak som jag.

Jag passerade ytterligare ett tiotal löpare på vägen in mot Mora och känslan att svänga upp på målrakan efter det tuffaste Ultravasan sen starten 2014 är obeskrivlig. Jag hade befunnit mig i himmel och helvete, tvekat på min förmåga, känt mig svag och stark. Men nu var jag äntligen framme och denna gång passerades mållinjen med uppsträckta armar och gud så skönt inombords. Det finns säkert många som frågar varför och svaret måste nog bli varför inte. Jag lär mig nya saker om min kropp varje gång, jag blir tvungen att hantera situationer jag inte är i närheten av till vardags, jag får möjligheten att dela upplevelsen men andra underbara människor som gillar att springa långt, det är svårt att vara utan helt enkelt. Tack Vasaloppet för ett fantastiskt arrangemang, tack ultravänner i spåret och tack ICA Team Ultra för en kanonhelg….:-)Lite kladdigt vare…..Mitt första mål var att gå under 10h, mitt andra var att sätta PB under 10:29:08, mitt tredje att ta mig runt och så blev det, något jag är mycket nöjd med.

 

 

Snart drar höstens grupplöpning igång

Den 28:e augusti är det start för höstens grupplöpning. Det finns några lediga platser så skynda att anmäl dig om du vill säkra en plats. Klicka på länken för mer info. Varm välkommen……

Dumt eller otroligt korkat

Sitter just nu i bilen på väg till Sälen för att köra Cykelvasan och funderar på hur det står till med mina små grå där inne. Visst har jag cyklat 2 Vätternrundor och gjort några triathlon men på kontot mountainbike står det fortfarande 0 km, jo så illa är det, inte en enda kilometer. I tisdags fick jag tag på en hyrcykel som jag planerar att testa senare i eftermiddag och sen får de cykelmässiga förberedelserna vara klara för detta lopp.Det som däremot gick betydligt smidigare än inför andra tävlingar var att packa. Nu fanns det ju inte lika mycket att välja på, ett par cykelskor-check, ett par cykelhandskar-check osv….Packnadet var klart på en kvart och ett litet lugn infann sig.Varför jag gör detta kan man ju fundera på men den egentliga planen som fortfarande gäller är att detta skulle vara det sista långpasset innan Ultravasan nästa helg och då utan att slita för hårt på löparmusklerna, en rätt bra idé tror jag fortfarande. Det som kanske är det mest oroande är just min oerfarenhet på en MTB och risken för vurpor och smärtande kroppsdelar som skulle kunna påverka löpningen. Jag känner mig dock oförskämt lugn och kommer att starta sent vilket gör att det kommer att bli ett rätt måttligt tempo i början och tid för att lära mig cykeln, känna på banan och framförallt njuta av loppet. Jag kan den här banan, känner till varenda kurva, backe och kommer därför att utnyttja tiden på cykeln med att planera inför nästa helgs löpning.Trots obefintlig tid på en mountainbike vill jag nog inte klassa detta påhitt som otroligt korkat, lite dumt kanske men också helt enligt plan…..

Semester

Sitter just nu på stranden i Spanien och njuter in det sista av timmarna här. Tanken var att det skulle bli mycket skriva här men det har känts rätt att lägga all tid på just semester. När jag landar på svensk mark och med en mer normal temperatur för min hjärna kommer det lite läsbart från tiden här nere. Trots lugn och hasande flippflopp har det hänt en hel dem, utflykten till Cartagena, marknaderna, kvällen i Alicante, traillöpning i Montepinar, lägenhetsköp, ja det finns lite jag vill dela med mig av och det får bli några bilder som aptitretare😊 

Hola amigos…!

Sol, bad och blodsmak

Sitter just nu på en flygplats och längtar.I fredags var det äntligen dags att stämpla ut för några veckors välbehövlig semester. Med undantag för en lättare bristning i vaden har träningen fungerat bra efter Älvdalens Backyard Ultra. Målet har varit att öka träningsvolymen sakta men säkert och se till att styrka och stabilitet får utrymme och det viktigaste, att ha roligt och njuta av löpningen under varje pass. Nu är det dags att kliva in i den tuffare perioden innan Ultravasan och det med start på sydligare breddgrader.

Nu väntar tuffa pass i värmen och trail, strand och asfalt kommer bli fin variation för kropp och själ. Jag kom ju på den kloka idén att anmäla mig till Cykelvasan som går av stapeln den 12/8 och kommer därför att se om jag kan komma ut på ett par härliga MB pass bara jag får tag på en cykel. Det kommer att bli mycket träning och många pass med blodsmak i munnen men jag skall även lata mig mycket och njuta av sol, bad och frossa i god mat. Nu ser jag bara fram mot att få vakna upp i värmen och ta en kaffe i solskenet på terassen, längtar.

Anmälan till höstens grupplöpning är nu öppen

Under våren vi jobbat med grunderna kring löpteknik, löpstyrka och kondition men det viktigaste har varit att ha roligt tillsammans. Grupplöpningen passar dig som har sprungit lite tidigare men vill utveckla din löpning, kanske har du något lopp som mål. Läs mer under Löpkurser.