Kategoriarkiv: Tävlingstips

En bra känsla

Det blev en kortare rehab än väntat eftersom ingreppet verkar ha gått mycket bra och dagarna nere i Spanien blev ett bra tillfälle att få upp rörlighet och bygga styrka. Kombinationen med skönt klimat och bra träningsmöjligheter blev helt perfekt. Jag fick till 7-8 bra pass och till detta tid att komma ner i varv och njuta av lite sol och god mat.

Väl hemma i kylan igen ökade jag träningsmängden och har legat på 8-9 pass/ vecka de senaste 2 veckorna och med fokus på korta intervaller, styrka, spänst och endast ett längre pass på 13km och kroppen känns riktigt pigg. Knät har svarat bra och jag har nu nästan full rörlighet och inga som helst känningar. Idag blev det ett trevligt pass på Bosön med Fredrik och Jörgen, Jörgen som jag kommer att åka ner till SM med. Nu väntar 2 veckors 50-årspresent i värmen och det kommer att bli mycket vila men givetvis kommer jag är slipa på formen med intervaller och styrka i sanden.

”En regnig dag kan vara tråkig men med stövlar på fötterna och ett paraply i handen en helt annan sak”

2019 kommer att vara ett år som innehåller detsamma som alla andra år som passerat revy, lika långt, varma och kalla dagar, välmående och sjukdom, lycka och sorg, ja precis allt det där alldagliga som finns. Det som för egen del kommer att bli skillnaden mot tidigare år är mitt förhållande till ”året”2019, det kommer inte att handla om vad det har att erbjuda utan vad jag själv kommer att göra med det som erbjuds, jag kommer att suga ut varenda centimeter och sekund av det och göra det till något positivt och bra.
En regnig dag kan vara tråkig men med stövlar på fötterna och ett paraply i handen en helt annan sak.
Året avslutades med bra träning och prehab inför meniskoperationen och den sista löpningen för året blev vårt lokala lopp Stureby-Nyårslopp på självaste nyårsafton. Knappa 200 personer sprang de 5 kilometrarna runt i villaområdet och avslutade med bullar, sportdryck och bubbel mellan husen.I onsdags fick jag ett samtal från Ortopeden i Globen och dom hade fått ett återbud kommande dag så det var bara att tacka och bocka. 07:30 på torsdagen var det äntligen dags för ingreppet och några timmar senare då jag vaknade upp var allt klart och jag kunde bege mig hemåt.
Efter en dags vila har jag påbörjat min rehab och finns det ett bättre sätt att börja ett nytt år på än med rehab och semlor..??
Planen är klar så nu väntar hårt jobb för att vara hel och stark till veteran SM i mars, först gäller det att få upp full rörlighet i knät för att sedan bygga vidare med styrka och vattenlöpning. Jag är medveten om att det är kort om tid pga artroskopin och att jag får mindre tid för spänst och fartträning än planerat men små kliv är också steg.
Snart bär det av ner till Spanien för semester och lite jobb. Jag har superfina förutsättningar för bra rehab och uppbyggnadsträning där nere. Förhoppningen är att jag kommer att kunna börja springa lätt om någon vecka och köra tuff fys på plats i Spanien.

 

Maratón Valencia 2018 en story

Det börjar bli en tjatig följetång med skador och sjukdomar inför mina lopp men jag tror inte att jag är ensam om detta bland oss löpare utan det är nog vanligare än man tror, kanske har jag haft lite extra oflyt det senaste året.
Valencia maraton var sedan länge bokad med startplats och hotellnatt så det skulle mycket till för att jag inte skulle starta. Operation för meniskskadan var bokad och nu var det bara att göra det bästa inför detta lopp. Korta löppass och välbehövligt styrka blev förberedelserna inför Valencia, det sista långpasset kom att bli halvmaran i Stockholm 15:e september, inte helt optimalt.

Varför då springa 42 kilometer? Svaret för mig är kanske inte så konstigt eftersom knät ändå funkade okej, risken att det skall bli värre var relativt liten. Allt var fixat för resan och att loppet och staden fått många fina lovord var svårt att motstå.
Efter ett par sköna dagar i Guardamar  del Segura rullade bilen äntligen norrut mot Valencia. Med mig i bilen hade jag mamsen som blivit sugen på att följa med på min roadtrip. Vädret var fint och det blev en behaglig bilfärd till vårt mål. Tack vare GPS och en flitig kartläsare prickade vi in hotellet utan missöden. Hotellet Tryp Valencia Azafata ligger vid flygplatsen och efter ett varmt välkomnande och incheck var det dags att se vad Valencia hade att erbjuda.
Tunnelbanan är smidig och vi tog oss till den centrala delen på 15 min och första anhalt var ” gamla stan” och den stora och fina saluhallen Mercat Central.
Att lämna Sverige vid den här tidpunkten på året och få byta ut det mörka och kalla mot ljus, värme och härlig atmosfär är lyxigt. Doften av mat från världens alla hörn och att se  människor sitta i solljuset och dricka en Café con lecche eller ett glas vin är rogivande.

Saluhallen var mäktigt ståtlig och här inhandlades krispig baguette med Pata Negra och dryck som sedan avnjöts i solen i en närliggande park. Arkitekturen i Valencia är vacker och de boende har en avslappnad stil vilket är trivsamt. Vi vandrade genom staden med riktning mot den 7 kilometer långa urbana trädgården Jardin del Turia som sträcker sig genom staden.


Här hittar man fotbollsstadion Estació de Túria, en enorm lekpark, skatepark, caféer, monument, bassänger och fontäner men också vårt mål konst & vetenskapsstaden Ciutat de Les Arts I Les Ciències med fantastiska byggnader. Det var här nummerlapp och runningbag skulle hämtas ut. Det var fullt av löpare som njöt att den härliga stämningen, vädret och de mäktiga arkitekturen. Logistiken var klanderfri och allt tydligt utmärkt för de 30 000 löparna som skulle springa antingen 42 eller 10km.


Efter en timme vid CAC var det dags att vända uppåt i staden igen för att få något i magen, vid Placa de bous hittade vi en restaurang som löste uppgiften.
Efter en del gående var det skönt att sätta sig på Metron igen för att åka tillbaka till hotellet och göra klart det sista inför morgondagens race, det skulle bli löparlinneväder. 

06;45 lämnade bussen hotellet för att ta oss ner till startområdet och stämningen var härligt positiv när vi rullade iväg i gryningen.
20 minuter senare var bussen framme och där möttes vi av ett myller av löpare som gjorde sig klara för loppet. Solen kämpade för att titta fram och det var en magisk morgon när de mäktiga byggnaderna stoltserade mot soluppgången.
Jag hade bytt om det sista och lämnade in min bag nr 16734 och började gå bort mot starten, det var faktiskt lite smått skojigt med alla smått stressade löpare som försökte hitta rätt men för mig var det lugnt med tid.
Eliten släpptes iväg 08:30 och efter att några av grupperna framför fått springa iväg var det äntligen dags vår startgrupp och 08:41 gick vårt startskott och äntligen var väntan över.
Mitt mål för loppet var att ta mig runt men planen var att gå ut i ett hyggligt tempo för att få igång knät eftersom min känsla var att det var bästa sättet att hålla maxtiden nere, ett 5h lopp skulle slita för mycket.
Jag fick kämpa lite för att hitta rätt tempo men efter några kilometer låg pulsen rätt och farten runt 5:05/km. Redan efter start var det fullt med publik längs gatorna och stämningen var hög. Sambatrummor och musik avlöste varandra när vi tog oss ut mot hamnen och vattnet. Vid 10km passeringen klockade jag en snittfart på 5:08/km vilket var helt enligt plan och helt utan knäproblem och jag kunde njuta fullt ut av den härliga pulsen.

Eftersom jag denna gång var sämre förberedd hade jag lagt in fler delmål och reservplaner. Detta för att ständigt ha något att sätta in om det skulle bli tufft. Jag visste att min enda men tappra supporter skulle stå vid 16km och det var skönt att känna att kroppen fortfarande kändes bra när vi svängde ut på Paseo de la Alameda längs Jardin del Turia med siktet inställt på 16 kilometers passeringen. Det var fullproppat med publik och mammas hejarop värmde gott.

Solen hade börjat värma skönt och redan nu vid 10-tiden blev skuggan från husen en behaglig plats att springa i. Nästa delmål var 21km och efter en tur inne i stan vände vi åter ut mot hamnen. Efter en relativt stark inledning på loppet började jag nu känna att det var dags att dra ner på tempot, jag passerade halvmaran på 1:52:00 och med ett snitt på 5:19/km. Allt hade gått enligt plan men jag började nu känna tröttheten komma krypande.
Vid 23 kilometer kom ytterligare ett bakslag då knät gav sig tillkänna. Detta plus tröttheten var nu det jag var tvungen att hantera. Jag började närma mig startområdet och vid 26km skulle jag åter få lite svenska hejarop och det var nu jag för första gången tog beslutet att gå för första gången. Jag gick ca 200m men det var svårt att stå emot det enorma folkhavet av människor som hejade fram oss löpare så det var bara att bita ihop. Tyvärr missade jag mor vid 26km men samtidigt började jag förstå att jag skulle ta mig i mål.
Vi vek nu av på Puente de Madera och över Jadin del Turia med siktet inställt på de centrala delarna av Valencia. Vi passerade många fina byggnader och vid det här laget handlade allt om att plocka fram positiva tankar. Något som trots trötthet var en ljus punkt i tillvaron var att höfterna och låren var fräscha och utan känningar, något som annars brukar kunna skapa lite problem. Gångavbrotten kom nu lite tätare men jag försökte hålla dom till runt 100m. Det var nu riktigt varmt och skönt och valet av linne visade sig vara helt rätt. Kepsen var dyblöt men skärmen skapade min egen privata zon, något jag behövde just då.
Snittfarten hade nu gått ner väsentligt och jag fick kriga hårt. Supersmärtorna i knät hade hållit sig borta men jag började känna tydliga begränsningar när det gällde farten. Kilometer efter kilometer bockades av och efter 39 kilometer passerade vi den mäktiga tjurfäktningsarenan och nu började det rycka i smilbanden, målet var nära. Jag gjorde tappra försök att öka farten något men var tvungen att ta gåpauser med jämna mellanrum. Vi var nu åter framme vid parken och gjorde en tvär högersväng för att ta sikte på byggnaderna vid målområdet. Nästa hållpunkt var vid 41km där mamma skulle stå för att ge lite extra energi inför upploppet. Jag hade nu tappat rejält i tid men lyckan var total och efter det korta stoppet vid 41 så tog jag ut det sista jag hade den sista kilometern och jag passerade säkert ett par hundra löpare in mot mål.

Jag passerade mållinjen på sluttiden 4:17:44, min näst sämsta maratontid men ändå ett av de trevligaste loppen. Jag hade inget att bevisa för någon, jag genomförde detta lopp för att jag älskar att springa, jag gillar festen och får gåshud av att få sträcka armarna i luften när jag sprungit 42 195 meter.Vill du ha ett bra tips på ett maraton i Europa så är det just Valencia. Jag har några favoriter men just det att få springa i ett behagligt klimat vid den här tidpunkten på året är svårt att slå. Nästa gång jag besöker denna stad får det bli någon dag extra på plats, för det är den värd.

Nu börjar andra halvlek

Rehaben efter bristningen i ljumsken fungerade bra och efter ett par veckor var jag igång med löpningen igen men en olycka kommer sällan ensam. För ett par veckor sedan började mitt vänsterknä att smärta, en känsla som var bekant. Jag fick en tid hos min husläkare i tisdags och hans bedömning var precis som min, menisken. Redan på onsdagen var jag på MR och på torsdagen kom svaret och bilderna visade vad vi hade befarat, en skadad menisk.

Nu väntar jag på en kallelse till ortopeden för att se vad vi skall hitta på. Efter min positiva erfarenhet av ingreppet i höger knä hoppas jag på en snabb tid för artroskopi även denna gång. Sedan väntar vattenlöpning och rehab men förhoppningsvis med en ganska snabb återresa.

Mitt uppe i allt detta var det dags för mig att fylla 50 och kliva in i andra halvlek, något som trots lite skavanker har börjat riktigt trevligt. Det har varit härliga dagar med uppvaktningar, middagar och som höjdpunkt väntar nu en resa till Vietnam. Det är riktigt nice att ha något så trevligt att se fram mot i vintermörkret.

Jag åker snart ner till Spanien för lite avkoppling och sen var det där med min anmälan till Valencia Marathon. En normal person hade förstås inte sprungit men jag har tränat på lite lätt och vissa pass funkar okej medans andra inte. Idag sprang jag 6km på bandet med bra fart och det gick bra, visserligen blir knät ömt och svullnar lite efteråt men det kan jag leva med. Jag har sprungit med denna smärta tidigare och vet när det inte går längre men jag vill och kommer att göra ett försök i Valencia, det värsta som kan hända är att jag får kliva av, ingen stor grej, jag hoppas bara att jag får se så mycket jag kan av denna fina stad.

Nu kommer jag att träna på med variation i passen för att jag skall vara i bra form till Valencia men även för att skapa bra förutsättningar för en kort rehab om det nu blir operation. Vattenlöpningen som jag pratat gott om tidigare blir nu mycket viktig eftersom det är skonsamt och du kan köra i stort sett hur mycket som helst. Det är bara att se framåt, spänna bågen och garva sig genom träningen. Siktet är inställt och veteran-sm i mars står fast och jag är nu anmäld till 60 och 200 meter. Frågan är, ska gubbar över 50 springa sprint?

Hur tänkte jag nu….

Efter Ultravasan rullade träningen på bra och redan onsdagen efter loppet var det dags att springa Stafesten ( tidigare Bellmanstafetten) för första gången. Fem kilometer tempo några dagar efter ett 90 kilometerslopp kändes som något att bita i. Men loppet gick bra och vårt lag placerade oss på topp 100 av över 1500 lag.

Tanken på att göra ett försök på sprintdistanser har vuxit inombords och lunchpassen med härliga kollegor har börjat ge resultat efter den ökade dosen av intervallträning. Frågan var om jag skulle kunna kombinera sprint och ultradistanser, något som på många håll anses svårt och dessutom med ökad skaderisk.

Lunchpass på Sundbybergs IP

Den 15 september stod jag på startlinjen till Stockholms halvmara, jag hade gjort en spontananmälan dagen innan eftersom kroppen kändes stark och jag vet att jag behöver mer tempo i kroppen för att utvecklas. Det var perfekta förhållanden och med inställningen att hålla ett jämt tempo hela loppet, göra en bättre tid än i Spanien i våras och att ha kul räckte för att att sätta PB på hjärnspöke-distansen 21km med tiden 1:44:11. Jag vet att tiden inte är vad den borde med tanke på vad jag gjort för tider på andra distanser, men bra med tanke på året som gått och det viktigaste för mig, det var jädrigt skoj.

Fick hänga lite med coach Jossan vid start och här i mål fira väl genomförda lopp

Jag hade äntligen börjat se framåt igen, glädjen var tillbaka och med kommande lopp som Hässelbyloppet 10km , Växjö Marathon och Valencia Marathon 2 december kändes allt helt rätt och inspirerande.
Jag åkte på en ordentlig förkylning veckan efter halvmaran men lyckades hålla luftrören i schack och var redo för träning igen efter ett par veckor.

Jag har sökt träningsgrupper med sprint-träning för seniorer men utan några vidare framsteg så jag kontaktade Mathias Sunneborn, lagom meriterad och som lämpligt nog är involverad i svensk veteranfriidrott. I måndags fick vi kontakt och redan till kvällen stod jag ombytt och redo ute på Bosön 19:45 för att testa något för mig helt nytt.
Det var en perfekt grupp och jag hade superkul, seriöst men med glimten i ögat, lite nya övningar, trevligt gäng och något fräscht och lagom utmanande för mig. Uppvärmning med rörlighet, olika löpskoleövningar, spänst och stegringslopp avlöste varann och sen var det äntligen dags för intervaller och max 85% ansträngning under träning gäller. Tärningen kastades och vi började med 500m, tärningen kastades igen och vilan landar på 2min. Intervallerna rullar på och vid den femte intervallen av sex visar tärningen en etta och 100m och då händer något innanför pannbenet, jag väljer innerbana och ställer mig längre fram i fältet. Mathias startar oss och jag sticker iväg i ett alldeles för högt tempo och som ett brev på posten hugger det till efter 50 meter och jag faller omkull. Jag får snabbt hjälp med tryckförband och känslan är att höger lår, det visar sig senare att det är ljumsken. Att jag aldrig lär mig.

Jag visste direkt vad som väntade och efter 3 dagars vila var det idag dags för att hoppa upp på cykeln. Det blev 10 minuters lätt trampande och lite övrig styrka och det gick helt enligt plan.
På tisdag väntar undersökning av skadan för att sedan sätta en plan för rehab och behandling. Hässelby och Växjö är nu avbokade och planen är att skapa förutsättningar för att springa i Valencia. Nu väntar en period av rehab och min erfarenhet säger att jag kommer att vara stark när jag återigen kan träna för fullt, det med förutsättning att skadan läker som den ska. Cykel, styrka, vattenlöpning är alternativ träning jag kan pyssla med innan jag kan börja springa igen.

På frågan om det går att kombinera sprint med ultradistans får jag återkomma till längre fram, jag har ju för sjutton precis börjat. Förhoppningsvis har jag lärt mig något från måndagens friidrottsdebut och jag börjar förstå att detta är en del av mig, jag måste testa gränser, begå misstag, försöka igen och förhoppningsvis berikad av nya kunskaper och insikter. Förutsatt att kroppen läker så kommer jag att sikta in mig på Veteran-SM i Malmö 1-3 mars. På SM kommer jag att fokusera på 60m men kanske kan det bli en ytterligare distans, 200m??
Nu ser jag fram mot Valencia, en egen träningshelg i Spanien i januari , veteran-SM och sedan ett spanienläger i mitten av mars där jag får möjlighet att styra om träningen mot längre distanser.

Race report UV90 2018

Hur är det egentligen att springa 90km mellan Berga By och Mora, här följer  mina upplevelser och intryck från förra helgen och denna gång för mig från en helt ny utgångspunkt än vid tidigare Ultravasor.
Efter en hjärtsäcksinflammation i oktober förra året och en luftrörsbakterie har resan tillbaka varit lång och krävande. Efter månader av träningsfrånvaro började jag kämpa mig tillbaka men tyvärr med återkommande bakslag, något som självklart påverkade psyket otroligt mycket. Det jag tidigt bestämde mig för var att jag skulle ta mig tillbaka. Under våren tränade jag på försiktigt men orken var begränsad och det återkommande trycket över bröstet gav sig tillkänna titt som tätt. Efter tips av kollegan Martin kom jag i kontakt med sjukgymnast/akupunktör Nicklas och ett värdefullt samarbete påbörjades. Undersökningar och behandlingar påbörjades och framåt sommaren började kroppen svara bättre vid ansträngning och målet Ultravasan90 i augusti kändes nu något mer realistiskt. Fram till nu hade jag prövat några kortare Backyard lopp och i Juni sprang jag Älvdalen Backyard Ultra som jag skrivit om tidigare och där bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök mot UV90.
Sommaren bjöd på lättare träning och i torsdags var det äntligen dags att tillsammans med ett tjugotal kollegor resa upp till Sälen för att ta oss an Vasaloppsspåret mellan Sälen och Mora. Vi inkvarterade oss på Ski Lodge i Lindvallen och är det något jag lärt mig så är det att bara lämna något åt slumpen är dumt, att vara förberedd är bra, speciellt denna gång. Fredagen bestod av en liten sovmorgon, hämtning av nummerlapp, pizzalunch, lätt löprunda, gemensam middag och sedan fix och trix med utrustningen.
Det var ett laddad gäng som kröp till kojs för några timmars sömn och på vissa håll fanns en smula nervositet, tacka fan för det, 90 kilometer är långt…
Efter frukost rullade bilarna ner till starten och väl på plats möttes vi av ett hav av löpare, perfekt väderförhållande med ca 11 grader och moln, det mesta tydde på att vi skulle klara oss från regn och att temperaturen skulle krypa uppåt några grader. Det skulle bli min femte start men när vasaloppslåten ljuder i högtalarna efter att startskottet gått då är det gåshud och en skön känsla infinner sig, nu är det jag mot banan och jag skall gå segrande ur denna kamp. Precis som 2017 väljer jag att starta loppet med Hoka Challenge ATR.

Planen var att ta det lugnt i början så jag, David och Mathias slog följe. Den 2,5 kilometer långa backen gick fint och väl framme vid Smågan efter ca 9 km kändes allt helt perfekt, solen kikade fram mellan träden, benen var fräscha och stämningen på topp. Vi tappade tyvärr bort David bland sportdryck, vattenmuggar och bajamajor men Mathias och jag hade hittat en bra pace och valde att tuffa på.
Löpningen till Mångsbodarna är varierad med stig, grusväg, spänger och flyter på fint. Vädret är perfekt och stoppen vid stationerna blir lite kortare än planerat.  Innan Risberg väntar en lång svag stigning och här kommer erfarenheten från tidigare Vasor väl till pass. Men först är det den lite mer tekniska delen kring Tennänget som i år även bjöd på lite offtrail löpning eftersom markägaren satt stopp för ett par partier dagen innan start. Stigningen innan Risberg gick oväntat bra och mycket tack vare det torra underlaget och sansad pace.

Efter Risberg blir det en del kuperad skogsterräng men på bra cykelvägar och vi håller tempot helt okej och längtan efter skobyte och lite mat göra att sista kilometern in till Evertsberg och 47 kilometer går fort. Vi gör ett lite längre stopp på 8-9 minuter och jag byter till torr tröja och Hoka Napali, en något lättare sko och med lite bättre plats för tårna. Något stela rullar vi ut från kontrollen på lättlöpt asfalt, nu var fokus inställt på Mathias längdrekord på 50km. Fram till nu har det mesta fungerat enligt plan men nu börjar det kännas i båda knäna och just vid nedförslöpning blir jag tvungen att dra ner något på farten. Vi får till ett glatt foto vid 50 passeringen och nog ser vi oförskämt pigga ut, en bild ljuger  ju aldrig:-)

Nästa kontroll är Oxberg och innan denna Lundbäcksbackarna så nu passar det bra med lite lättare löpning. Vi har sällskap med en tjej från Nora och vi pratar på för att hålla stämningen uppe och det fungerar. Jag börjar få det lite tyngre än Mathias och efter backarna på väg in mot Oxberg börjar vi prata om att Mathias skall ligga på om han orkar så här släpper jag honom och går jag in i min bubbla. Mitt tempo går ner något och jag lägger in korta promenader men håller alla negativa tankar borta och det flyter på hyggligt. Upp till Hökberg vid 71km är det segt men jag är fullt fokuserad på att fylla på med energi vid kontrollen så att demonerna håller sig på avstånd.
De sista milen kan jag med förbundna ögon så nu går allt på rutin, jag vet var jag skall ta det lugnt och var jag kan hålla lite högre tempo. Det går inte fort men jag passerar löpare efter löpare. Vid Eldris är det bara 9…! kilometer kvar och nu handlar allt om att bibehålla skärpan. Kilometerskyltarna passeras en efter en och vid 3 km kvar får jag i mig ett par muggar efterlängtad Cola och jag ökar farten något, det är nära nu och jag vet att jag att kommer att fixa det. När jag springer in i Moraparken börjar en härlig känsla fylla kroppen och jag vill avsluta snyggt. Jag tassar upp för det sista lilla backen i sällskap med en annan löpare och vid det här laget har jag ståpäls över hela kroppen. Vi kommer överens om att hjälpa varandra på upploppet och vi ökar farten. Jag känner mig stark och han tycker att jag skall ösa på så de sista 2-300 metrarna lägger jag i en extra växel. Känslan att passera mållinjen denna gång är speciell, lycka, revanch, stolthet och sann glädje. Det är svårt att sätta ord på känslorna men jag tror att ni förstår.


Det blev en fantastisk helg med underbara kollegor och Team ICA Ultra, vilka människor och vilka prestationer, helt fantastiskt. Den gemensamma samlingen efteråt blev kryddan på moset med bubbel, plockmat och historier från loppet. Det här får vi göra fler gånger sammanfattar nog känslan i detta galna gäng.

En liten del av ICA Team Ultra
Foto: Mathias Eriksson, Niklas & Vasaloppet

Never give up…..

Det var ett tag sedan tangentbordet fick jobba och kanske har denna fantastiska sommar påverkat lite extra då kropp och knopp har fått kämpa i värmen. Innan sommaren började kroppen svara på träningen och siktet var inställt på Älvdalen Backyard Ultra och med en förhoppning att benen skulle bära mig något längre än vid tidigare lopp i våras. Jag fick en bra uppladdning, vädret blev bra och jag lyckades få ihop 53,6km vilket kändes riktigt bra inför Ultravasan.

På måndagen efter loppet bar det av till lägenheten i Spanien för 3 veckors efterlängtad semester. För mig innebär Spanien avkoppling vilket det också blev. Redan när planet hade landat kunde jag känna hur pulsen sjönk. Veckorna vid medelhavet fylldes med sol, bad, fotbolls-vm, god mat & dryck, vingårdar, nya spanska byar och givetvis en del träning. mitt mål var att försöka få till något pass varje dag men med en temperatur på konstant runt 30 grader och inte ett moln på 9 första dagarna gjorde detta helt omöjligt, men vad gjorde det. Det blev en hel del strandlöpning och lite trail så formen var väl inte sämre än vid ankomst.


Väl hemma på svensk mark igen var det dags att börja jobba och vad jag inte räknat med att det skulle fortsätta med samma värme som i Spanien. Under de 4 veckor jag varit igång har jag försökt att utnyttja mornar, luncher och kvällar för att få njuta fullt ut av vädret. Träningen har rullat på och tillsammans med kollegan Jörgen har vi krigat på de senaste 2 veckorna med korta intervaller på bana för att nästa dag gå på distanslöpning och nu börjar det ge resultat.
De korta intervallerna har varit så roliga och utvecklande att spikskor nu är införskaffade och under nästa år blir det troligen start i veteran SM på 60m inomhus och 100m utomhus, det gäller att bredda sitt register, sprint och ultralöpning.

Det är nu knappt 10 månader sen jag blev tvungen att åka in akut för bröstsmärtor och resan tillbaka har varit extremt tuff både fysiskt och mentalt. Nu är jag åter igång med full träning och kroppen börjar svara bra på kortare pass på upp till 1-2h och farten har kommit tillbaka vid kortare intervaller och sprint. Varför då ställa upp på Ultravasan 90km? Jo för att jag tror att jag kommer att klara av det och det med ett lite förändrat upplägg av loppet än vid tidigare starter.
/Never give up