Kategoriarkiv: Tävlingstips

Race report UV90 2018

Hur är det egentligen att springa 90km mellan Berga By och Mora, här följer  mina upplevelser och intryck från förra helgen och denna gång för mig från en helt ny utgångspunkt än vid tidigare Ultravasor.
Efter en hjärtsäcksinflammation i oktober förra året och en luftrörsbakterie har resan tillbaka varit lång och krävande. Efter månader av träningsfrånvaro började jag kämpa mig tillbaka men tyvärr med återkommande bakslag, något som självklart påverkade psyket otroligt mycket. Det jag tidigt bestämde mig för var att jag skulle ta mig tillbaka. Under våren tränade jag på försiktigt men orken var begränsad och det återkommande trycket över bröstet gav sig tillkänna titt som tätt. Efter tips av kollegan Martin kom jag i kontakt med sjukgymnast/akupunktör Nicklas och ett värdefullt samarbete påbörjades. Undersökningar och behandlingar påbörjades och framåt sommaren började kroppen svara bättre vid ansträngning och målet Ultravasan90 i augusti kändes nu något mer realistiskt. Fram till nu hade jag prövat några kortare Backyard lopp och i Juni sprang jag Älvdalen Backyard Ultra som jag skrivit om tidigare och där bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök mot UV90.
Sommaren bjöd på lättare träning och i torsdags var det äntligen dags att tillsammans med ett tjugotal kollegor resa upp till Sälen för att ta oss an Vasaloppsspåret mellan Sälen och Mora. Vi inkvarterade oss på Ski Lodge i Lindvallen och är det något jag lärt mig så är det att bara lämna något åt slumpen är dumt, att vara förberedd är bra, speciellt denna gång. Fredagen bestod av en liten sovmorgon, hämtning av nummerlapp, pizzalunch, lätt löprunda, gemensam middag och sedan fix och trix med utrustningen.
Det var ett laddad gäng som kröp till kojs för några timmars sömn och på vissa håll fanns en smula nervositet, tacka fan för det, 90 kilometer är långt…
Efter frukost rullade bilarna ner till starten och väl på plats möttes vi av ett hav av löpare, perfekt väderförhållande med ca 11 grader och moln, det mesta tydde på att vi skulle klara oss från regn och att temperaturen skulle krypa uppåt några grader. Det skulle bli min femte start men när vasaloppslåten ljuder i högtalarna efter att startskottet gått då är det gåshud och en skön känsla infinner sig, nu är det jag mot banan och jag skall gå segrande ur denna kamp. Precis som 2017 väljer jag att starta loppet med Hoka Challenge ATR.

Planen var att ta det lugnt i början så jag, David och Mathias slog följe. Den 2,5 kilometer långa backen gick fint och väl framme vid Smågan efter ca 9 km kändes allt helt perfekt, solen kikade fram mellan träden, benen var fräscha och stämningen på topp. Vi tappade tyvärr bort David bland sportdryck, vattenmuggar och bajamajor men Mathias och jag hade hittat en bra pace och valde att tuffa på.
Löpningen till Mångsbodarna är varierad med stig, grusväg, spänger och flyter på fint. Vädret är perfekt och stoppen vid stationerna blir lite kortare än planerat.  Innan Risberg väntar en lång svag stigning och här kommer erfarenheten från tidigare Vasor väl till pass. Men först är det den lite mer tekniska delen kring Tennänget som i år även bjöd på lite offtrail löpning eftersom markägaren satt stopp för ett par partier dagen innan start. Stigningen innan Risberg gick oväntat bra och mycket tack vare det torra underlaget och sansad pace.

Efter Risberg blir det en del kuperad skogsterräng men på bra cykelvägar och vi håller tempot helt okej och längtan efter skobyte och lite mat göra att sista kilometern in till Evertsberg och 47 kilometer går fort. Vi gör ett lite längre stopp på 8-9 minuter och jag byter till torr tröja och Hoka Napali, en något lättare sko och med lite bättre plats för tårna. Något stela rullar vi ut från kontrollen på lättlöpt asfalt, nu var fokus inställt på Mathias längdrekord på 50km. Fram till nu har det mesta fungerat enligt plan men nu börjar det kännas i båda knäna och just vid nedförslöpning blir jag tvungen att dra ner något på farten. Vi får till ett glatt foto vid 50 passeringen och nog ser vi oförskämt pigga ut, en bild ljuger  ju aldrig:-)

Nästa kontroll är Oxberg och innan denna Lundbäcksbackarna så nu passar det bra med lite lättare löpning. Vi har sällskap med en tjej från Nora och vi pratar på för att hålla stämningen uppe och det fungerar. Jag börjar få det lite tyngre än Mathias och efter backarna på väg in mot Oxberg börjar vi prata om att Mathias skall ligga på om han orkar så här släpper jag honom och går jag in i min bubbla. Mitt tempo går ner något och jag lägger in korta promenader men håller alla negativa tankar borta och det flyter på hyggligt. Upp till Hökberg vid 71km är det segt men jag är fullt fokuserad på att fylla på med energi vid kontrollen så att demonerna håller sig på avstånd.
De sista milen kan jag med förbundna ögon så nu går allt på rutin, jag vet var jag skall ta det lugnt och var jag kan hålla lite högre tempo. Det går inte fort men jag passerar löpare efter löpare. Vid Eldris är det bara 9…! kilometer kvar och nu handlar allt om att bibehålla skärpan. Kilometerskyltarna passeras en efter en och vid 3 km kvar får jag i mig ett par muggar efterlängtad Cola och jag ökar farten något, det är nära nu och jag vet att jag att kommer att fixa det. När jag springer in i Moraparken börjar en härlig känsla fylla kroppen och jag vill avsluta snyggt. Jag tassar upp för det sista lilla backen i sällskap med en annan löpare och vid det här laget har jag ståpäls över hela kroppen. Vi kommer överens om att hjälpa varandra på upploppet och vi ökar farten. Jag känner mig stark och han tycker att jag skall ösa på så de sista 2-300 metrarna lägger jag i en extra växel. Känslan att passera mållinjen denna gång är speciell, lycka, revanch, stolthet och sann glädje. Det är svårt att sätta ord på känslorna men jag tror att ni förstår.


Det blev en fantastisk helg med underbara kollegor och Team ICA Ultra, vilka människor och vilka prestationer, helt fantastiskt. Den gemensamma samlingen efteråt blev kryddan på moset med bubbel, plockmat och historier från loppet. Det här får vi göra fler gånger sammanfattar nog känslan i detta galna gäng.

En liten del av ICA Team Ultra
Foto: Mathias Eriksson, Niklas & Vasaloppet

Never give up…..

Det var ett tag sedan tangentbordet fick jobba och kanske har denna fantastiska sommar påverkat lite extra då kropp och knopp har fått kämpa i värmen. Innan sommaren började kroppen svara på träningen och siktet var inställt på Älvdalen Backyard Ultra och med en förhoppning att benen skulle bära mig något längre än vid tidigare lopp i våras. Jag fick en bra uppladdning, vädret blev bra och jag lyckades få ihop 53,6km vilket kändes riktigt bra inför Ultravasan.

På måndagen efter loppet bar det av till lägenheten i Spanien för 3 veckors efterlängtad semester. För mig innebär Spanien avkoppling vilket det också blev. Redan när planet hade landat kunde jag känna hur pulsen sjönk. Veckorna vid medelhavet fylldes med sol, bad, fotbolls-vm, god mat & dryck, vingårdar, nya spanska byar och givetvis en del träning. mitt mål var att försöka få till något pass varje dag men med en temperatur på konstant runt 30 grader och inte ett moln på 9 första dagarna gjorde detta helt omöjligt, men vad gjorde det. Det blev en hel del strandlöpning och lite trail så formen var väl inte sämre än vid ankomst.


Väl hemma på svensk mark igen var det dags att börja jobba och vad jag inte räknat med att det skulle fortsätta med samma värme som i Spanien. Under de 4 veckor jag varit igång har jag försökt att utnyttja mornar, luncher och kvällar för att få njuta fullt ut av vädret. Träningen har rullat på och tillsammans med kollegan Jörgen har vi krigat på de senaste 2 veckorna med korta intervaller på bana för att nästa dag gå på distanslöpning och nu börjar det ge resultat.
De korta intervallerna har varit så roliga och utvecklande att spikskor nu är införskaffade och under nästa år blir det troligen start i veteran SM på 60m inomhus och 100m utomhus, det gäller att bredda sitt register, sprint och ultralöpning.

Det är nu knappt 10 månader sen jag blev tvungen att åka in akut för bröstsmärtor och resan tillbaka har varit extremt tuff både fysiskt och mentalt. Nu är jag åter igång med full träning och kroppen börjar svara bra på kortare pass på upp till 1-2h och farten har kommit tillbaka vid kortare intervaller och sprint. Varför då ställa upp på Ultravasan 90km? Jo för att jag tror att jag kommer att klara av det och det med ett lite förändrat upplägg av loppet än vid tidigare starter.
/Never give up

Vinden har vänt

Det har varit en tuff och kämpig vinter och vår men att ge upp har aldrig varit ett alternativ. Sedan några veckor har kraften kommit tillbaka och jag njuter av varje steg framåt och glädjen över att kunna springa är svår att beskriva. För tillfället springer jag utan klocka runt handleden och känslan i kroppen får styra mitt tempo, när jag kan öka provar jag, annars lyssnar jag till fåglarna och lunkar vidare. Jag tror inte att klockfri kommer att vara framtiden men däremot att låta kroppen få bestämma, min framtid kommer att vara njuta löpning, i alla situationer. Om ett par veckor åker jag upp till Dalarna för att springa Älvdalen Backyard Ultra, ett lopp som jag sprang förra året och som jag föll för. Jag hoppas att denna backyard ultra kommer att ge ett kvitto på att jag är på rätt väg och att den sista tidens träning varit rätt och gett resultat. Jag har inte gett upp hoppet att få stå på startlinjen i Berga By i augusti redo att springa mitt 5:e raka Ultravasan90.

Stubba

Jag har följt Markus sen april 2013 då jag fick tillfälle att höra hans berättelse på en av hans första föreläsningar. SVT har gjort en dokumentär ”Löparen” som tar oss med ut till en kåta i jämtländska skogen där Markus som 20 åring sökte svar på många frågor. Efter 4 år var han redo att återvända till samhället med en mängd insikt och erfarenheter. Herr Torgeby har även gett ut boken Löparens Hjärta, en behagligt go bok som jag varmt kan rekommendera. Under måndagskvällen bjöd Markus in till en utomhusföreläsning vid Fiskartorpet i Stockholm. Det blev magisk stund i kvällssolen där prat om livet, löpning och stubba blandades som äggen i en pannkakssmet. För egen del har behovet av lugn och harmoni blivit ett måste och att då få lyssna till Markus avklädda tankar då tänds nya saker inombords, jag kan bara hålla med honom, det är nog många som skulle behöva sin egen stubbe att sitta på för att bli kvitt sin rastlöshet.

Det finns bara ett alternativ

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen och detta är givetvis kopplat till den bergochdalbana jag befunnit mig i det senaste halvåret. Veckorna rullar på och det kommer dagar då kroppen känns helt ok och då jag kan genomföra lågintensiva träningspass utan större problem men även dagar då kraften helt saknas. Det pågår en utredning hos hjärtkliniken och infektionskliniken på Södersjukhuset och för tillfället äter jag antibiotika för att se om det kan ge några positiva effekter. Det som förundrar läkarna är det lätta trycket över bröstet som verkar påverka mig starkt vid ansträngning och hög puls. Jag får träna lätt under pågående medicinering och sen kommer läkarna besluta om jag skall göra ett nytt arbetsprov under hög puls för att se hjärtats syresättning är påverkad.
Trots denna kraftiga uppförsbacke har jag accepterat läget och försöker att hitta nya vägar för att komma framåt. Det som hänt har vänt upp och ner på mitt liv men jag måste tro på att man kommer att hitta svar på alla frågetecken och för mig finns bara ett alternativ och det är att komma tillbaka starkare.
Oavsett vad läkarna kommer fram till ser jag en rad förändringar framför mig. Jag måste lägga mer fokus på det som gör mig glad, mindre stress o press och mer spring och skratt. Jag älskar att skriva men kanske kommer bloggen att få ett annat uttryck och innehåll, vi får se.
Efter det förra inlägget har det blivit en ytterligare tur till Spanien och kanske sammanfattar den vad jag vill ha mer av och kanske just det jag vill skiva om, träning, sol & värme och god mat. Jag tänker mig mer bilder varvat med lite djupare inlägg kring viktiga ämnen.

Montepinar

Montepinar

Guardamar 1/2 marathon

Räkfrossa…

Himmel eller helvete

Solen har precis besegrat hustaken och börjar så sakta värma upp mina kinder, på terrassbordet står mitt kaffe och väntar, det blir den tredje koppen i ordningen denna morgon, här har man tid och tar sig tid för de små men så viktiga sakerna i livet
Det ser ut att bli ännu en fin dag här i Guardamar, den gemytliga lilla pärlan på Costa Blanca. Här har jag hittat min oas, min plats för avkoppling, träning, sol & bad, spanska tapas, möten med nya människor, det spanska språket & kulturen eller helt enkelt för att bara vara.


Inför 2018 var ambitionerna gällande min träning och mitt tävlande knivskarpa, lätt krispiga och otroligt lockande. Trots sylvassa målsättningar fanns ett lugn och en trygghet inför kommande utmaningar. Efter en lyckad rehab som följd av en artroskopi förra julen blev säsongen lyckad och det kändes som att jag hade tagit ett steg framåt i min utveckling, något starkare, lite snabbare och mycket tryggare i min löpning. Kraven var borta och glädjen att springa tillbaka.
Det kom att bli många minnesvärda lopp och träningspass under 2017. Träningslägret här nere i Spanien i mars blev en mycket lyckad långhelg med högklassig träning och skönt umgänge, något som skapade bra förutsättningar för en lyckad säsong.

Jag fick tillfälle att testa en ny tävlingsform i backyard ultra, trevligt, socialt och om man vill utmanande. Jag prövade denna tävlingsform i Trosa ( TUB) och i Älvdalen ( ÄBU) och där loppet i Dalarna fick mig att smälta totalt, vackert, välorganiserat och så roligt, jag hoppas verkligen att jag kan stå på startlinjen den 16:e juni. För att springa detta lopp igen Det blev totalt 3 maror ( PB i Warszawa) och 3 ultror där Ultravasan90 ( min fjärde start) mer liknade ett swimrun.

Men som många av er känner till fick säsongen ett hastigt slut då jag drabbades av en hjärtsäcksinflammation och någon annan idag ej ännu diagnostiserad infektion/bakterie. Följden blev givetvis vila och träningsförbud. Jag hade inga problem att acceptera detta då jag ändå var konstant trött och förstod allvaret. Veckorna gick och det kändes sakta men säkert bättre och jag kunde nu klara av att hålla mig vaken dagtid. Efter ca 1 ½ månad kunde läkarna konstatera att hjärtat hämtat sig och var friskt. Det som däremot har förföljt mig sen dag 1 är irriterade ögon, påverkade luftrör ( heshet), andfåddhet, förhöjd puls samt hudrodnad under ögonen och det är här problemen börjar.
Läkarna har gjort en rad tester utan att hitta något specifikt att ta på. Borrelia är det inte, sköldkörtlarna är ok och någon infektion ser det ej ut att vara. På min begäran testades jag även för TWAR, en luftrörsbakterie, ett prov som jag efter lite research inte är tillfreds med hur det gjordes, återkommer till det. Jag fick inhalator för att få ordning på luftrören men utan resultat, väntar nu på tid för spirometri för att testa om jag har fått astma och kanske en bättre diagnos och behandling för det. Jag har ett levervärde som ligger högt varpå jag nu skall testa en ny blodtrycksmedicin, något som jag själv inte tror är kopplat till hur jag mår men jag är nu öppen för att testa vad som helst för att bli bra.
Jag är envis, målmedveten och en krigare men allt detta tar otroligt hårt på psyket, mitt liv är träning och nu är det konstant uppförsbacke när jag tränar. Att man sedan skall behöva kämpa för att få den hjälp man har rätt till när man inte är den starkaste upplagan av sig själv är tungt.
Jag börjar bli allt säkrare på att detta har en koppling till luftrören och efter egen efterforskning och samtal med personer som varit drabbade eller sett TWAR på nära håll blir jag både förbannad och besviken över att läkarna kan så lite och är ovilliga att gå på den linjen. 100% av de personer som jag läst om eller pratat med och som fått TWAR konstaterat har alla blivit nonchalerade av läkarna. De flesta har fått kämpa i upp till ett par år för att bli friska igen. Det kusliga är att symptomen är väldigt lika mina och i ett fall är en spegelbild av vad jag själv upplever. Det gäller bara att testa på rätt sätt vid rätt tillfälle och sedan behandla med antibiotika, rätt sort vid rätt tillfälle.
Jag kanske har googlat för mycket och är ute på tunn is men det är för många tillfälligheter för att det inte skall utredas mer och ny behöver jag din hjälp.
Det finns några svenska läkare som kan det mesta om TWAR men de har blivit äldre och är svåra att hitta. Jag har hört att drabbade har träffat rätt och fått hjälp av läkare som tagit detta på allvar och jag skulle bli så fantastiskt glad om någon därute råkar ha ett namn på en praktiserande läkare, gärna telefonnummer och klinik till en så för mig viktig person. Jag griper efter ett halmstrå med ett som för mig är stort som en kärve och jag håller alla tummar som finns. Att för några månader sedan ha sprungit 9 mil utan några större problem och idag bli andfådd av att gå upp för ett par trappor är inget kul.
Nu är frukoststunden över och snart kommer rörmokaren för att installera en diskmaskin i det lilla köket.  I eftermiddag blir det lite strandhäng och det pratas om runt 23-24 grader och kanske blir det några läckra små tapas  på strandpromenaden i solskenet, njuta måste man ju göra.

Varma och soliga hälsningar från Casa Heller

Vad väntar runt hörnet

Det har varit ett par kämpiga månader och därför betyder just detta nyår mycket för mig, en nystart på riktigt skulle man kunna säga. Fram till jul kändes kroppen fortfarande seg och trött, frånvaron av besked från sjukvården gjorde inte saken bättre. Det blev julfirande i Sälen med familjen och vi lyckades pricka in bra väder och rikligt med snö. Den friska luften, total avkoppling tillsammans med lite utförsåkning gjorde nytta för knopp och kropp.
Efter min läkares inrådan har jag nu börjat testa kroppen med lite löpning och styrketräning och det fungerar bra men konditionen har fått sig en rejäl törn och jag flåsar på bra under mina korta löprundor. Jag kommer att göra ett utandningsprov inom kort för att se om mina astmasymtom kan bekräftas. Det kan eventuellt bli fler tester då jag fortfarande inte är riktigt tillfreds med känslan i kroppen. Det som däremot känns riktigt skönt är att jag nu vågar att se framåt mot kommande säsong.

Det blir nu försiktig upptrappning av min träning i samråd med min läkare och om allt går enligt plan hoppas jag på start i en lokal 1/2 mara i Spanien den 18 mars. Jag har stora planer för 2018 men viktigast framför allt annat är hälsan. Jag mår bra när jag får träna, jag älskar att resa och därför behöver jag dessa mål som drivmedel för att jag skall fungera som människa. De kommande veckorna blir lite avgörande för hur året kommer att se ut men några lopp är inbokade och hoppet om VM 100K veteranklass i Kroatien i September lever fortfarande.
  
Det kanske mest spännande är det nya samarbetet tillsammans min bror Patrik  ( kampsport, kost) och Vitaly ( fysioterapeut, yogainstruktör & massör). Samarbetet kommer att gå under namnet Active Training Partner och kommer att ha sin hemvist i Spanien. För min del kommer nya möjligheter att skapa event, träningsresor för bosatta i Sverige och som längtar efter bra träning i ett behagligt klimat. Jag kommer även att ha möjlighet att skapa träningsevent för bosatta och semesterfirare på plats i Spanien. Tillsammans med Patrik & Vitaly kan vi nu skräddarsy ett trainingcamp/event i Spanien.

Ett stort tack för allt stöd under min sjukdomsperiod och så vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År, ta hand om er och ta ingenting för givet….