Kategoriarkiv: Tävlingstips

Ett löparläger, mer än bara löpning

Äntligen var det dags för vårens löparläger till Spanien och Guardamar del Segura. Pierre och jag landade sent på onsdagen för att hämta ut bil och göra lite inhandling morgonen efter. Efter att ha lämnat ett snöigt Sverige var det skönt att känna de lite varmare vindarna mot ansiktet.

Torsdag

Några timmars skön nattsömn var behövligt och vi snörade på oss skorna för en tidig morgonrunda på spansk mark. Morgonturerna är som balsam för själen och vi skrapade ihop 7,6km innan vi avnjöt av en frukost i morgonsolen på Cafeteria Movellan.
Vid lunch hämtade jag upp övriga deltagare vid flygplatsen och det var en förväntansfull grupp som landat. En stund senare stod vi i solskenet på terrassen med tapas i ena handen och ett glas cava i den andra, en bra start helt enkelt.

Efter en soft start i solskenet var det tid att checka in gänget i huset och senare på eftermiddagen var det dags att dra på sig träningskläderna för en rundlöpning i Guardamar. Solen gassade skönt och pausen uppe vid borgen var ett bra läge för ett foto med staden som utsikt.Ett läger behöver en välkomstmiddag och dagen till ära hade jag min mor vid min sida i köket och vad passar bättre än en klassisk Paella när man landat på spansk mark! Det blev ett skönt häng i köket där mamma backade upp under matlagningen och det blev en lyckad middag med många historier och skrattmusklerna hade fått börja jobba, precis så som det skall vara.

Fredag
Morgonsolen värmde gott vid frukosten och jag insåg att detta skulle bli en tuff men härlig dag på berget. Strax efter 8 rullade bilen inåt landet och mot Orihuela. Efter 30 minuter stod vi klara vid det lilla kapellet Ermita Montepinar redo att ta oss an berget.

Det blev 2 1/2h varierad och stundtals tuff och teknisk löpning med solen som sällskap men det var en nöjd och glad grupp som hoppade in i bilen för att ta sig tillbaka till huset för en skön och välbehövlig dusch. Lunchen på La Brujula och den efterföljande fikan på Hotel Guardamar var en perfekt belöning efter dagens löpning.

På kvällen blev det middag på favoritstället Papas Sur. Det här stället har allt, fantastisk mat, mycket bra service och allt detta i mysig miljö, dyrt…nej mycket bra priser på både mat och dryck. Kvällen rundades av med en vända på stan.

Lördag
Detta var planerat som en något lugnare dag träningsmässigt och vid 9 tiden samlades vi för 10km strandlöpning. Solen stekte på fint och passet blev något tuffare än planerat men samtidigt skonsamt mot kroppen. Som avslutning blev det intervaller och upphopp i den mjuka sanden, det tog fint i benen så det svalkande badet i det något friska medelhavet gjorde susen.

Efter löpningen tog vi oss in mot Park Sofia där nummerlappsutdelningen fanns och nu hade temperaturen krupit upp mot 25 grader och det var dags att få njuta av sol och tapas medan benen fick vila. Den lunchen på Terraza Sotavento är något vi sent skall glömma, svettig iberico på en skiva crystal bread är ingen lek, det är allvar:-)

Crystal bread på Terraza Sotavento

När maten sjunkit på plats väntade dagens andra pass, Brazilian Jiu Jitsu med min bror Patrik. Det blev ett nyttigt, kul och lärorikt pass med styrka, rörlighet och teknik.

Kvällen rundades av på Restaurang Bocaito med fina burgare och det blev en tidig hemgång denna kväll, morgon efter väntade halvmaran, och prognoserna pratade om mycket varmt väder för den här tiden på året. Snacket om tider och personbästa var lagda åt sidan, det som väntade var ett träningslopp.

Söndag och Guardamar halvmaraton 21km
Precis som väderfolket spått blev det en varm dag. Startskott och fyrverkerier small av klockan 10 och de knappt 800 löparna hastade iväg längs Av. de Cervantes. Hela gänget gjorde bra insatser med tanke på alla mil i benen och den tuffa värmen, vid målgång visade tempen ca 27 grader. Toppnoteringen kom lite senare under eftermiddagen med sjuka 29 grader. Efter målgång bjöds det på paella och öl, något som uppskattades av grabbarna.

Efter ett lopp är det viktigt att fylla på depåerna och speciellt efter heta lopp som detta och vad passar bättre än en AfterRun på en solig terrass med Pinchos, Cava och spellistor på Spotify. Skratten ekade och det var en upprymd skara som några timmar senare klev in genom entrén på den mexikanska restuarangen Al Punto. Ingen gick hungrig från detta ställe kan jag lova. Bra och mycket mat med en mycket serviceminded personal.

Måndag
Med många mil i benen var det passade med en dag med fria aktiviteter. Efter en liten sovmorgon lämnade vi av Mathias för massage och sedan rullade vi vidare mot On Guardamar, en fin anläggning där 1 1/2h padel väntade. Det var 4 par stela ben som stapplade runt i buren men efter en stunds bollande började det nästan likna riktig padel.
Med lite moln på himlen enades vi om en tur ner förbi Torrevieja och köpcentret La Zenia. Här finns mängder av butiker, restauranger och caféer, ett tillhåll för många ickespanjorer. Efter tapas lunchen fick kreditkorten jobba och vi rundade av med café con lecche och smaskiga bakverk innan vi vände tillbaka mot Guardamar.
Kvällen tillbringades på Papas och det frossades i delikatesser som entrécôte, lammkotletter, secreto iberico, tiramisu och irish coffee, ytterligare en fullträff.

Jamon i stora lass på Al Campo La ZeniaAvslutningsmiddagen på Papas Sur
Tisdag
Avresedagen var här och lite komiskt att de första regndropparna föll efter det sista morgonpasset. Efter frukost var vi klara för avfärd mot flygplatsen och jag tror att det var en glad och nöjd grupp som klev på planet mot Suecia.Jag har sagt det så många gånger, löpning är så mycket mer än den ena foten framför den andra. Det sociala runt omkring, skratten, resorna, maten, ja allt det där roliga i livet.
Hasta pronto….

 

 

Tillbakablick från Vietnam

När man fyller jämt får man ibland acceptera en del saker, att få åka till Vietnam krävde dock ingen större övertalning, detta är något jag sett fram mot sedan nyheten i november.
Efter ett smidigt direktflyg var det dags att inkvarteras på fina Anja Brach Resort 4km söder om ”huvudstaden”  Duong Dong.
Resorten är välskött med engelsktalande personal och uppgraderingen till havsutsikt var inte helt tokigt. Något man tidigt förstod var att hotellets dagliga Happy Hour med sagolika drinkar var inget man missar.
Här följer ett några ord och ett gäng bilder från de två veckorna på Phu Quoc.

Maten
Innan resan hade jag hört om den goda men något smakfattiga vietnamesiska maten, det är dock något jag inte håller med om. Det blev många underbara luncher och middagar med smakrik och fantastik mat.
Här testades allt från lokala rätter till sashimi och spännande fusionkök. Ett hett tips är Siagonese Eatery inne i Duong Dong. Jag testade även Hot Pot för första gången, riktigt fint. Med havet som granne är förstås skaldjur ett säkert kort på Phu QuocTräning
Eftersom Veteran SM väntade runt hörnet så gjorde jag tappra försök att hålla formen igång, vilket var tufft i den 32 gradiga värmen. Det blev trots värmen många långpromenader på stranden, 2 tuffa intervallpass i sanden och ett besök på ett fint lokalt gym för ett 10km tempopass på bandet, det enda kruxet var att det saknades fungerande AC, så det slutade med en blöt historia och vietnameserna på de andra löpbanden undrade nog vilken planet jag kom ifrån, själva gick dom.
Utflykter
Jag hade innan en avresa en bild av mig själv liggandes på en solstol på resorten under två veckor, så blev det inte. redan efter ett par dagar var behovet av att utforska för stort. För 450kr hyrdes en taxi med chauför under 8 timmar och den södra delen av ön var målet. Det blev en tur med världens längsta linbana ( 7889m) , klart värt ett besök. Nästa anhalt var ett bevarat fängelseområde från kriget, det var både intressant men också något som berörde.
Efter besöktes Sao Beach, en kritvit fin strand men bakom kulisserna syntes ett av öns stora problem, skräpet. Jag tänker inte dra skräpfrågan ytterligare, men något behöver göras och det är nu….





Nha Tu Phu Quoc

Sao Beach

Sao Beach om man kikade åt höger

Det blev även 3 dagar på scooter, en häftig upplevelse. Till en början var intrycket att det var med livet som insats men sanningen är den att vietnameserna visar mycket större hänsyn än vad vi gör här hemma och hastigheterna är låga men….det finns många många scootrar så det gäller att hänga med. Det man till en börjar upplever som ett hiskligt tutande är något helt annat, man kommunicerar. När man är ute och kör stöter man på lite andra saker än vad vi är vana vid.

På bensinmacken, inte alls konstigt:-)

Dagmarknaden i Duong Dong

Här bryter man inte ”värmekedjan” och dagsfärskt är det som gäller
Fina Mango Beach

Starfish Beach

Solnedgång vid hotelletCoola Rock café

Det blev en helt underbar resa och den största behållningen var nog att få möta det ” riktiga” Vietnam ute på landsbygden, vänligt, gott och intressant.

En bra känsla

Det blev en kortare rehab än väntat eftersom ingreppet verkar ha gått mycket bra och dagarna nere i Spanien blev ett bra tillfälle att få upp rörlighet och bygga styrka. Kombinationen med skönt klimat och bra träningsmöjligheter blev helt perfekt. Jag fick till 7-8 bra pass och till detta tid att komma ner i varv och njuta av lite sol och god mat.

Väl hemma i kylan igen ökade jag träningsmängden och har legat på 8-9 pass/ vecka de senaste 2 veckorna och med fokus på korta intervaller, styrka, spänst och endast ett längre pass på 13km och kroppen känns riktigt pigg. Knät har svarat bra och jag har nu nästan full rörlighet och inga som helst känningar. Idag blev det ett trevligt pass på Bosön med Fredrik och Jörgen, Jörgen som jag kommer att åka ner till SM med. Nu väntar 2 veckors 50-årspresent i värmen och det kommer att bli mycket vila men givetvis kommer jag är slipa på formen med intervaller och styrka i sanden.

”En regnig dag kan vara tråkig men med stövlar på fötterna och ett paraply i handen en helt annan sak”

2019 kommer att vara ett år som innehåller detsamma som alla andra år som passerat revy, lika långt, varma och kalla dagar, välmående och sjukdom, lycka och sorg, ja precis allt det där alldagliga som finns. Det som för egen del kommer att bli skillnaden mot tidigare år är mitt förhållande till ”året”2019, det kommer inte att handla om vad det har att erbjuda utan vad jag själv kommer att göra med det som erbjuds, jag kommer att suga ut varenda centimeter och sekund av det och göra det till något positivt och bra.
En regnig dag kan vara tråkig men med stövlar på fötterna och ett paraply i handen en helt annan sak.
Året avslutades med bra träning och prehab inför meniskoperationen och den sista löpningen för året blev vårt lokala lopp Stureby-Nyårslopp på självaste nyårsafton. Knappa 200 personer sprang de 5 kilometrarna runt i villaområdet och avslutade med bullar, sportdryck och bubbel mellan husen.I onsdags fick jag ett samtal från Ortopeden i Globen och dom hade fått ett återbud kommande dag så det var bara att tacka och bocka. 07:30 på torsdagen var det äntligen dags för ingreppet och några timmar senare då jag vaknade upp var allt klart och jag kunde bege mig hemåt.
Efter en dags vila har jag påbörjat min rehab och finns det ett bättre sätt att börja ett nytt år på än med rehab och semlor..??
Planen är klar så nu väntar hårt jobb för att vara hel och stark till veteran SM i mars, först gäller det att få upp full rörlighet i knät för att sedan bygga vidare med styrka och vattenlöpning. Jag är medveten om att det är kort om tid pga artroskopin och att jag får mindre tid för spänst och fartträning än planerat men små kliv är också steg.
Snart bär det av ner till Spanien för semester och lite jobb. Jag har superfina förutsättningar för bra rehab och uppbyggnadsträning där nere. Förhoppningen är att jag kommer att kunna börja springa lätt om någon vecka och köra tuff fys på plats i Spanien.

 

Maratón Valencia 2018 en story

Det börjar bli en tjatig följetång med skador och sjukdomar inför mina lopp men jag tror inte att jag är ensam om detta bland oss löpare utan det är nog vanligare än man tror, kanske har jag haft lite extra oflyt det senaste året.
Valencia maraton var sedan länge bokad med startplats och hotellnatt så det skulle mycket till för att jag inte skulle starta. Operation för meniskskadan var bokad och nu var det bara att göra det bästa inför detta lopp. Korta löppass och välbehövligt styrka blev förberedelserna inför Valencia, det sista långpasset kom att bli halvmaran i Stockholm 15:e september, inte helt optimalt.

Varför då springa 42 kilometer? Svaret för mig är kanske inte så konstigt eftersom knät ändå funkade okej, risken att det skall bli värre var relativt liten. Allt var fixat för resan och att loppet och staden fått många fina lovord var svårt att motstå.
Efter ett par sköna dagar i Guardamar  del Segura rullade bilen äntligen norrut mot Valencia. Med mig i bilen hade jag mamsen som blivit sugen på att följa med på min roadtrip. Vädret var fint och det blev en behaglig bilfärd till vårt mål. Tack vare GPS och en flitig kartläsare prickade vi in hotellet utan missöden. Hotellet Tryp Valencia Azafata ligger vid flygplatsen och efter ett varmt välkomnande och incheck var det dags att se vad Valencia hade att erbjuda.
Tunnelbanan är smidig och vi tog oss till den centrala delen på 15 min och första anhalt var ” gamla stan” och den stora och fina saluhallen Mercat Central.
Att lämna Sverige vid den här tidpunkten på året och få byta ut det mörka och kalla mot ljus, värme och härlig atmosfär är lyxigt. Doften av mat från världens alla hörn och att se  människor sitta i solljuset och dricka en Café con lecche eller ett glas vin är rogivande.

Saluhallen var mäktigt ståtlig och här inhandlades krispig baguette med Pata Negra och dryck som sedan avnjöts i solen i en närliggande park. Arkitekturen i Valencia är vacker och de boende har en avslappnad stil vilket är trivsamt. Vi vandrade genom staden med riktning mot den 7 kilometer långa urbana trädgården Jardin del Turia som sträcker sig genom staden.


Här hittar man fotbollsstadion Estació de Túria, en enorm lekpark, skatepark, caféer, monument, bassänger och fontäner men också vårt mål konst & vetenskapsstaden Ciutat de Les Arts I Les Ciències med fantastiska byggnader. Det var här nummerlapp och runningbag skulle hämtas ut. Det var fullt av löpare som njöt att den härliga stämningen, vädret och de mäktiga arkitekturen. Logistiken var klanderfri och allt tydligt utmärkt för de 30 000 löparna som skulle springa antingen 42 eller 10km.


Efter en timme vid CAC var det dags att vända uppåt i staden igen för att få något i magen, vid Placa de bous hittade vi en restaurang som löste uppgiften.
Efter en del gående var det skönt att sätta sig på Metron igen för att åka tillbaka till hotellet och göra klart det sista inför morgondagens race, det skulle bli löparlinneväder. 

06;45 lämnade bussen hotellet för att ta oss ner till startområdet och stämningen var härligt positiv när vi rullade iväg i gryningen.
20 minuter senare var bussen framme och där möttes vi av ett myller av löpare som gjorde sig klara för loppet. Solen kämpade för att titta fram och det var en magisk morgon när de mäktiga byggnaderna stoltserade mot soluppgången.
Jag hade bytt om det sista och lämnade in min bag nr 16734 och började gå bort mot starten, det var faktiskt lite smått skojigt med alla smått stressade löpare som försökte hitta rätt men för mig var det lugnt med tid.
Eliten släpptes iväg 08:30 och efter att några av grupperna framför fått springa iväg var det äntligen dags vår startgrupp och 08:41 gick vårt startskott och äntligen var väntan över.
Mitt mål för loppet var att ta mig runt men planen var att gå ut i ett hyggligt tempo för att få igång knät eftersom min känsla var att det var bästa sättet att hålla maxtiden nere, ett 5h lopp skulle slita för mycket.
Jag fick kämpa lite för att hitta rätt tempo men efter några kilometer låg pulsen rätt och farten runt 5:05/km. Redan efter start var det fullt med publik längs gatorna och stämningen var hög. Sambatrummor och musik avlöste varandra när vi tog oss ut mot hamnen och vattnet. Vid 10km passeringen klockade jag en snittfart på 5:08/km vilket var helt enligt plan och helt utan knäproblem och jag kunde njuta fullt ut av den härliga pulsen.

Eftersom jag denna gång var sämre förberedd hade jag lagt in fler delmål och reservplaner. Detta för att ständigt ha något att sätta in om det skulle bli tufft. Jag visste att min enda men tappra supporter skulle stå vid 16km och det var skönt att känna att kroppen fortfarande kändes bra när vi svängde ut på Paseo de la Alameda längs Jardin del Turia med siktet inställt på 16 kilometers passeringen. Det var fullproppat med publik och mammas hejarop värmde gott.

Solen hade börjat värma skönt och redan nu vid 10-tiden blev skuggan från husen en behaglig plats att springa i. Nästa delmål var 21km och efter en tur inne i stan vände vi åter ut mot hamnen. Efter en relativt stark inledning på loppet började jag nu känna att det var dags att dra ner på tempot, jag passerade halvmaran på 1:52:00 och med ett snitt på 5:19/km. Allt hade gått enligt plan men jag började nu känna tröttheten komma krypande.
Vid 23 kilometer kom ytterligare ett bakslag då knät gav sig tillkänna. Detta plus tröttheten var nu det jag var tvungen att hantera. Jag började närma mig startområdet och vid 26km skulle jag åter få lite svenska hejarop och det var nu jag för första gången tog beslutet att gå för första gången. Jag gick ca 200m men det var svårt att stå emot det enorma folkhavet av människor som hejade fram oss löpare så det var bara att bita ihop. Tyvärr missade jag mor vid 26km men samtidigt började jag förstå att jag skulle ta mig i mål.
Vi vek nu av på Puente de Madera och över Jadin del Turia med siktet inställt på de centrala delarna av Valencia. Vi passerade många fina byggnader och vid det här laget handlade allt om att plocka fram positiva tankar. Något som trots trötthet var en ljus punkt i tillvaron var att höfterna och låren var fräscha och utan känningar, något som annars brukar kunna skapa lite problem. Gångavbrotten kom nu lite tätare men jag försökte hålla dom till runt 100m. Det var nu riktigt varmt och skönt och valet av linne visade sig vara helt rätt. Kepsen var dyblöt men skärmen skapade min egen privata zon, något jag behövde just då.
Snittfarten hade nu gått ner väsentligt och jag fick kriga hårt. Supersmärtorna i knät hade hållit sig borta men jag började känna tydliga begränsningar när det gällde farten. Kilometer efter kilometer bockades av och efter 39 kilometer passerade vi den mäktiga tjurfäktningsarenan och nu började det rycka i smilbanden, målet var nära. Jag gjorde tappra försök att öka farten något men var tvungen att ta gåpauser med jämna mellanrum. Vi var nu åter framme vid parken och gjorde en tvär högersväng för att ta sikte på byggnaderna vid målområdet. Nästa hållpunkt var vid 41km där mamma skulle stå för att ge lite extra energi inför upploppet. Jag hade nu tappat rejält i tid men lyckan var total och efter det korta stoppet vid 41 så tog jag ut det sista jag hade den sista kilometern och jag passerade säkert ett par hundra löpare in mot mål.

Jag passerade mållinjen på sluttiden 4:17:44, min näst sämsta maratontid men ändå ett av de trevligaste loppen. Jag hade inget att bevisa för någon, jag genomförde detta lopp för att jag älskar att springa, jag gillar festen och får gåshud av att få sträcka armarna i luften när jag sprungit 42 195 meter.Vill du ha ett bra tips på ett maraton i Europa så är det just Valencia. Jag har några favoriter men just det att få springa i ett behagligt klimat vid den här tidpunkten på året är svårt att slå. Nästa gång jag besöker denna stad får det bli någon dag extra på plats, för det är den värd.

Nu börjar andra halvlek

Rehaben efter bristningen i ljumsken fungerade bra och efter ett par veckor var jag igång med löpningen igen men en olycka kommer sällan ensam. För ett par veckor sedan började mitt vänsterknä att smärta, en känsla som var bekant. Jag fick en tid hos min husläkare i tisdags och hans bedömning var precis som min, menisken. Redan på onsdagen var jag på MR och på torsdagen kom svaret och bilderna visade vad vi hade befarat, en skadad menisk.

Nu väntar jag på en kallelse till ortopeden för att se vad vi skall hitta på. Efter min positiva erfarenhet av ingreppet i höger knä hoppas jag på en snabb tid för artroskopi även denna gång. Sedan väntar vattenlöpning och rehab men förhoppningsvis med en ganska snabb återresa.

Mitt uppe i allt detta var det dags för mig att fylla 50 och kliva in i andra halvlek, något som trots lite skavanker har börjat riktigt trevligt. Det har varit härliga dagar med uppvaktningar, middagar och som höjdpunkt väntar nu en resa till Vietnam. Det är riktigt nice att ha något så trevligt att se fram mot i vintermörkret.

Jag åker snart ner till Spanien för lite avkoppling och sen var det där med min anmälan till Valencia Marathon. En normal person hade förstås inte sprungit men jag har tränat på lite lätt och vissa pass funkar okej medans andra inte. Idag sprang jag 6km på bandet med bra fart och det gick bra, visserligen blir knät ömt och svullnar lite efteråt men det kan jag leva med. Jag har sprungit med denna smärta tidigare och vet när det inte går längre men jag vill och kommer att göra ett försök i Valencia, det värsta som kan hända är att jag får kliva av, ingen stor grej, jag hoppas bara att jag får se så mycket jag kan av denna fina stad.

Nu kommer jag att träna på med variation i passen för att jag skall vara i bra form till Valencia men även för att skapa bra förutsättningar för en kort rehab om det nu blir operation. Vattenlöpningen som jag pratat gott om tidigare blir nu mycket viktig eftersom det är skonsamt och du kan köra i stort sett hur mycket som helst. Det är bara att se framåt, spänna bågen och garva sig genom träningen. Siktet är inställt och veteran-sm i mars står fast och jag är nu anmäld till 60 och 200 meter. Frågan är, ska gubbar över 50 springa sprint?

Hur tänkte jag nu….

Efter Ultravasan rullade träningen på bra och redan onsdagen efter loppet var det dags att springa Stafesten ( tidigare Bellmanstafetten) för första gången. Fem kilometer tempo några dagar efter ett 90 kilometerslopp kändes som något att bita i. Men loppet gick bra och vårt lag placerade oss på topp 100 av över 1500 lag.

Tanken på att göra ett försök på sprintdistanser har vuxit inombords och lunchpassen med härliga kollegor har börjat ge resultat efter den ökade dosen av intervallträning. Frågan var om jag skulle kunna kombinera sprint och ultradistanser, något som på många håll anses svårt och dessutom med ökad skaderisk.

Lunchpass på Sundbybergs IP

Den 15 september stod jag på startlinjen till Stockholms halvmara, jag hade gjort en spontananmälan dagen innan eftersom kroppen kändes stark och jag vet att jag behöver mer tempo i kroppen för att utvecklas. Det var perfekta förhållanden och med inställningen att hålla ett jämt tempo hela loppet, göra en bättre tid än i Spanien i våras och att ha kul räckte för att att sätta PB på hjärnspöke-distansen 21km med tiden 1:44:11. Jag vet att tiden inte är vad den borde med tanke på vad jag gjort för tider på andra distanser, men bra med tanke på året som gått och det viktigaste för mig, det var jädrigt skoj.

Fick hänga lite med coach Jossan vid start och här i mål fira väl genomförda lopp

Jag hade äntligen börjat se framåt igen, glädjen var tillbaka och med kommande lopp som Hässelbyloppet 10km , Växjö Marathon och Valencia Marathon 2 december kändes allt helt rätt och inspirerande.
Jag åkte på en ordentlig förkylning veckan efter halvmaran men lyckades hålla luftrören i schack och var redo för träning igen efter ett par veckor.

Jag har sökt träningsgrupper med sprint-träning för seniorer men utan några vidare framsteg så jag kontaktade Mathias Sunneborn, lagom meriterad och som lämpligt nog är involverad i svensk veteranfriidrott. I måndags fick vi kontakt och redan till kvällen stod jag ombytt och redo ute på Bosön 19:45 för att testa något för mig helt nytt.
Det var en perfekt grupp och jag hade superkul, seriöst men med glimten i ögat, lite nya övningar, trevligt gäng och något fräscht och lagom utmanande för mig. Uppvärmning med rörlighet, olika löpskoleövningar, spänst och stegringslopp avlöste varann och sen var det äntligen dags för intervaller och max 85% ansträngning under träning gäller. Tärningen kastades och vi började med 500m, tärningen kastades igen och vilan landar på 2min. Intervallerna rullar på och vid den femte intervallen av sex visar tärningen en etta och 100m och då händer något innanför pannbenet, jag väljer innerbana och ställer mig längre fram i fältet. Mathias startar oss och jag sticker iväg i ett alldeles för högt tempo och som ett brev på posten hugger det till efter 50 meter och jag faller omkull. Jag får snabbt hjälp med tryckförband och känslan är att höger lår, det visar sig senare att det är ljumsken. Att jag aldrig lär mig.

Jag visste direkt vad som väntade och efter 3 dagars vila var det idag dags för att hoppa upp på cykeln. Det blev 10 minuters lätt trampande och lite övrig styrka och det gick helt enligt plan.
På tisdag väntar undersökning av skadan för att sedan sätta en plan för rehab och behandling. Hässelby och Växjö är nu avbokade och planen är att skapa förutsättningar för att springa i Valencia. Nu väntar en period av rehab och min erfarenhet säger att jag kommer att vara stark när jag återigen kan träna för fullt, det med förutsättning att skadan läker som den ska. Cykel, styrka, vattenlöpning är alternativ träning jag kan pyssla med innan jag kan börja springa igen.

På frågan om det går att kombinera sprint med ultradistans får jag återkomma till längre fram, jag har ju för sjutton precis börjat. Förhoppningsvis har jag lärt mig något från måndagens friidrottsdebut och jag börjar förstå att detta är en del av mig, jag måste testa gränser, begå misstag, försöka igen och förhoppningsvis berikad av nya kunskaper och insikter. Förutsatt att kroppen läker så kommer jag att sikta in mig på Veteran-SM i Malmö 1-3 mars. På SM kommer jag att fokusera på 60m men kanske kan det bli en ytterligare distans, 200m??
Nu ser jag fram mot Valencia, en egen träningshelg i Spanien i januari , veteran-SM och sedan ett spanienläger i mitten av mars där jag får möjlighet att styra om träningen mot längre distanser.