Kategoriarkiv: Tävlingstips

Ikväll blev det en trevlig runda på 10k med Pierre. Med perfekt väder för löpning njöt vi stort och längtade till Spanien. Pierre kommer att slå följe och vi springer 1/2 maran i Guardamar tillsammans.

Det kommer att bli en lugn och avkopplande vistelse där sol & bad, god mat & dryck och soft häng blir huvudfokus, känns som att lite ledighet är efterlängtat. Kan redan nu känna välbehaget när vi sitter där på Velacho vid strandpromenaden och beställer in ytterligare några av deras fantastiska tapas.

Jag har lovat mig själv att under den här resan tillbaka skall jag vara nöjd över mina prestationer och ha ökad förståelse för de motgångar och utmaningar som dyker upp under resan.

Dagens långpass på 20km var det längsta på många månader. Tack vare en varsam volymökning av min träning hänger kroppen med och känslan är positiv.

Idag springer jag varken fort eller långt mot vad jag gjorde för 3-4 år sedan och det finns många orsaker till detta men det viktigaste är att det går framåt och jag är nöjd över varje framsteg och steg i rätt riktning. Om sex veckor är det dags för en halvmara i Spanien och jag längtar…..

Det finns många skäl till varför tangenttryckningarna fått vila och många av dessa orsaker hoppas jag att jag kan få återkomma till vid ett senare tillfälle. Det bästa just nu är att viljan att skriva börjar komma tillbaka, glädjen att på nytt få klafsa fram på vårleriga stigar och med ett leende på läpparna få slira fram på osopade gång o cykelbanor. Dagens blandade tur var 6,7km på #winterbaybackyard banan, så underbart😊

Innan vi kastar oss in i det som hänt sedan det senaste inlägget efter Nice Marathon och innan vi jäktar in i det som händer i morgon vill jag lyfta vikten av att ta hand om kropp och själ, speciellt i dessa för oss alla en ny och förändrad vardag.
Jag har under några år kämpat med skador och och 2017/2018 även den besvärliga luftrörssjukdomen TWAR. Det har varit en tuff tid men även en tid för reflektion, värdering, prioritering och många andra viktiga frågor. Det har funnits perioder som mentalt varit oerhört påfrestande och tuffa. Den tid vi lever i är präglad av prestation, materiellt begär, tempo, expansion, karriär (vad det nu är), egot, ja listan kan göras lång av ord som kan få bröstet att kännas trångt för vem som helst.  Och kanske var coronan jordens signal på att det är dags att stanna upp och fundera lite.
Under det något mörkare halvåret som gått har det funnits ljusglimtar som Valencia Marathon i början av december. Ett mycket trevligt lopp i en fantastisk stad. Efter Nice där jag sprang in på 3:53 fick jag skruva tiden ytterligare i Valencia till 3:48, vilket kändes bra inför kommande vinterträning.

Träningen rullade på och utan snö på backen blev det många fina pass fram till träningslägret i Spanien i mars. Veckorna innan avfärd hade viruset fått ett stadigt fäste i Italien men allt verkade vara lugnt inför vårt läger i Spanien.
Det blev ett annorlunda camp då mycket förändrades på extremt kort tid och vi fick styra om i programmet men lyckades ändå få några riktigt härliga dagar på Costa Blanca med fin löpning, sagolik mat och många sköna skratt.
Trots en något hårresande upplevelse för det 8 personer stora sällskapet var nog alla överens om att detta måste vi göra om (när det ens blir möjligt är bara att vänta och se).

Tiden efter hemkomsten till Sverige är något ingen kommer att glömma, en ny och annorlunda verklighet omsluter oss på ett overkligt sätt. Det som jag med säkerhet kommer att ta med mig framåt är att prioritera det som verkligen betyder något. Den nya vardagen har gett mig nya perspektiv på saker, fått mig att inse vad som är viktigt och vad som får mig att må bra. Jag kommer framåt att ge mer, minska min konsumtion, återanvända mer, oftare laga mat från grunden, sova mer, tillbringa mer tid i naturen, vara mer med familj och vänner, springa mer, odla mer grönsaker, stubba (googla på det om du är nyfiken), kasta negativ stress i soporna, välja positivitet.
Hur tänker du?
Nu när i stort sett alla tävlingar och lopp är inställda fylls man av värme och glädje när entusiaster och vänner kommer på det geniala att arrangera mindre event (självklart i linje med Folkhälsomyndighetens rekommendationer).
Förra helgen fick jag nöjet att delta i ÖUB i Södertälje. Det bjöds på kraftig vind men också sol, härlig stämning, nya bekantskaper och sann löparglädje när den är som bäst.
Det blev totalt 8 varv och 53,4km och benen kändes oförskämt fräscha med tanke på att jag inte sprungit så långt sedan Ultravasan i augusti.

Nu till helgen väntar nästa lopp och denna gång blir det ingen barnlek. På lördag 12:00 startar jag i Tärnsjö 24h tillsammans med ca 20 andra löpare. I startfältet finns flera mycket meriterade löpare och det blir en fröjd att få följa eliten på nära håll. Men vad är då Tärnsjö 24h ?
Jo, det gäller att under 24h springa på en 360 meters rundbana så många varv du orkar under ett dygn. Jag har satt ett helt orimligt mål på 445 varv vilket skulle bli 100 miles och 16 mil, men va tusan, ett mål måste jag väl ha.
Varför i hela friden gör jag det här (ska bli rätt dåligt väder), jo jag älskar löpning, jag älskar känslan av att lösa utmaningar, jag gillar känslan av att övervinna smärtan, lära mig att hantera tristess, jag älskar möten med nya människor och vem vill inte pröva sina fötter på anrika Furuvallens kolstybb.

Vill du följa loppet gör du det på @Tärnsjö 24h på Facebook och sedan hoppas vi att det kommer att finnas en resultatlänk på jogg.se

Wish me luck…..

Nice väntade med öppna armar och när planet gjorde den sista giren in mot land och rätade upp flygplanskroppen med nosen mot landningsbanan var känslan att vi skulle få några härliga dagar på Côte d’azur. 
Efter att ha lämnat av väskorna på hotellet njöt vi av en promenad i sensommarvärmen bland de mysiga gränderna i gamla stan och när vi var bänkade på trevliga Marcel var det nog ingen i gänget som längtade hem till kylslagna Svedala.

Hotellet låg perfekt i centrala Nice med närhet till det mesta. Kvällen bjöd på Råbiff och pommes för egen del och sen tror jag att Moules Frites var den dominerande rätten runt bordet den kvällen. Det var en trött kropp som kröp ner under täcket. Det hade varit en lång dag med många intryck men nummerlapp var fixad och magen välfylld och kinderna solrosiga, vad mer kunde jag begära.
Efter en bra frukost var det tid att se lite mer av Nice. Det blev ett skönt strosande vid den magnifika stranden och ett efterlängtat stopp vid en solig uteservering. Efter lunch väntade den dramatiska upplösningen på fotbollsallsvenskan. Vi hade riggat datorer i hotellets TV rum och det blev ett par timmar av nervositet men efter det låg min egen fokus på det kommande loppet. Jag hade i allt promenerande lyckats få i mig en hamburgare för att inte ligga på minuskontot inför maran.
Kvällen bjöd på italienskt och det var ingen som gick hem hungrig den kvällen, pizza, pasta, chark & ostbricka trängdes på de små borden.

Tillbaka på hotellet kändes allt perfekt när det handlade om uppladdning inför loppet då det som en blixt från klar himmel inträffade. Min mage kraschade totalt.
Jag hade fram till nu lyckats hålla en förkylning borta med hjälp av spray och piller och så hände detta. Det blev en tuff natt men jag satt där vid frukosten 05:50 och lyckades få i mig lite baguette, ett ägg, juice och en kopp kaffe. Det kändes okej men inte mer.
När jag väl var ombytt och på väg ner mot startområdet hade regnet tilltagit och det mullrade stort från himlen och det rådde kaosartad förvirring vid startområdet. Det kom olika besked om inställt lopp och framflyttad start. Beskeden avlöste varann och 20 minuter efter ordinarie starttid kom till slut beskedet att vi skulle få starta 08:35, det gick ett jubel genom det drygt 5000 stora startfältet vid Promenade des Anglais.
Jag träffade några svenskar och alla var taggade över att få komma iväg och stämningen var förväntansfull trots det något bisarra vädret. Några minuter innan start hade det börjat spricka upp en aning men precis när startskottet gick var det som en signal till himlen att öppna sig, och det var inget regn som kom, det var ett vattenfall. Det positiva var att det inte var kallt så för egen del gjorde vätan inte så mycket, hellre regn än sol och 23 grader.
Den första milen rullade på lätt och jag passerade på 52:49. Fram till nu hade den största faran varit löpare som hastigt fått för sig att väja för små sjöar för att inte bli blöta, hjälpte föga tror jag. Min support skulle stå vid 15km men fram till nu låg jag flera minuter före tidsplan och kom för tidigt. Tack vare en tur ner till hamnen i Villeneuve-Loubet lyckades jag pricka in deras uppmuntrande tillrop vid 17km skylten istället. Nu både blåste och regnade det yvigt och det var bara att sluta mig i löpbubblan och tugga vidare.


Jag passerade 21km efter 1:52:53 och benen kändes fortfarande förvånansvärt fräscha. När jag närmade mig Antibes var målet att ha sparat lite på energin eftersom att mellan 25-30km väntade loppets backiga del. Det hade slutat regna och de första stigningarna gick bra men när jag kom till den längsta backen med högsta punkten vid 29km var energin i botten och jag var inte ensam i den känslan. Jag misstänker att nattens övningar var en av orsakerna.
Jag får ofta frågan över vad jag tänker på under loppen och vad jag gör för att sysselsätta det ovanför halsen. På just det här loppet blev det lite snack med en kille från Malmö och vi passade på att avlägga lite fotbollssnack. Vid just Antibes fanns det många fräsiga mångmiljonskåkar att vila blicken på. Efter den sköna byn väntade Juan les Pins och där skulle supportgänget stå och där och då behövde jag lite extra pepp. Jag lämnade byn jag senast besökte för över 30 år sedan bakom mig fylld av hejarop och nu kunde nedräkningen börja.
Det var nu soligt och det började bli varmt och mitt uppe i mitt eget krigande kommer en engelsman trippande med glada tillrop och han hade inte ens några skor på fötterna. Då tänkte jag för mig själv, kan han kan jag och la in en högre växel.
Känslan när jag svängde in på Boulevard de la Croisette är orsaken till att jag gör detta gång på gång. Publiken, jublet, euforin och ståpälsen är ren skär magi.
Efter lång tid av problem med sjukdom och skador hade jag som mål att få ett stabilt lopp på 3:45-4h och när jag passerade mållinjen efter 3:55:08 var jag glad, nöjd och oerhört tacksam.

Efter tågresa tillbaka till Nice och en välbehövlig uppfräschning på hotellet väntade en trevlig afterrun på anrika Le Negresco och efter det en efterlängtad middag med ostron och entrécote på strandpromenaden i Nice. 

Nu är siktet inställt mot Valencia Marathon i december och då hoppas jag att samtliga pusselbitar skall falla på plats.
En stor kram till min fantastiska support som slet hårt i ovädret.

Likt en utstakad slalombana tar livet många oanade riktningsändringar, en del självvalda och men de flesta inte. Vi har någonstans accepterat att styras av det abstrakta. Jag tror att många kan känna igen sig i färden framåt på vägen och plötsligt kommer vägskälet som inte fanns med på kartan och du ställs inför valet, höger eller vänster. Det naturliga är givetvis att ta höger eller vänster, men kanske borde fler av oss ställa bilen och gå rakt fram?
Jag tror att mycket handlar om att finna trygghet i här och nu, lära känna sina styrkor, svagheter och rädslor. Idag ser jag det allt vanligare att många försöker vara något dom inte är, göra saker dom inte vill, vilket skapar stress och vilsenhet.
Livet är en bergochdalbana och ingen dans på rosor, det är falsk marknadsföring. Jag har själv aldrig sett ett mynt med en sida ännu eller ett dygn med bara dag. Frågan är snarare hur jag förhåller mig till de båda sidorna och det kanske viktigaste av allt, utgå från dig själv och bli kompis med dina båda sidor.
Själv älskar jag att spänna bågen och ta mig an nya utmaningar, en del knasigare än andra och självklart har det baksidor, men jag har lärt mig att leva med dem. De senaste 2 åren har varit en tuff resa men det har samtidigt lärt mig enormt mycket om mig själv. Något jag bestämt är att jag inte tänker sitta där på ålderns höst och ångra saker jag inte tog mig för, livet är för kort för det. Jag vill hellre utmana mig själv och balansera där på kanten för att ha möjlighet att lära mig ännu mer om mig själv, växa som människa.
Efter min sjukdomsperiod har fantastiska upplevelser i form av resor och lopp avlösts av skador och ett inre sökande över var jag hör hemma och vad jag vill göra med det som är kvar. Det låter kanske lite luddigt och en smula flummigt men jag vill nog tro att det är många som bär på dessa tankar och men som har svårt att prata om det.
Ibland har viljan varit större än orken och kanske är det fortfarande sviter från min sjukdom eller bara åren som blivit fler. Jag gillar att skriva men den senaste tiden har min prioritet varit att komma tillbaka fysiskt och att hitta en bra balans i livet, något som är på god väg. Jag har ägnat mycket tid åt bra grundträning, rehab för min vänsterfot men framförallt har jag hittat vägen ut i naturen där jag funnit ett nytt lugn.
Idag är vi uppslukade av ett högt tempo, stress, mobiltelefoner, förväntningar, krav, karriärer, allt det där abstrakta och vi har glömt bort det viktigaste, oss själva. Vem tror att man kan fylla ett glas på 2 dl med 2 liter vatten?
Jag har svårt att förstå och acceptera att vi lever i en värld där den som ljuger bäst för sig själv och andra får den bästa utsikten. Nog om detta.

Om några dagar väntar Nice Marathon och det är äntligen dags att få testa foten och se vad den går för. Jag har skött min rehab och vänster fot och underben känns bättre och har blivit starkare. Den senaste tiden har jag ökad andelen högintensiva pass och farten kommer sakta men säkert krypande, kroppen känns stark. Nu väntar några kortare pass på svensk mark innan det bär av mot den Franska Rivieran. Jag har inga speciella förväntningar inför loppet utan har som mål att springa snyggt med ett leende på läpparna och hoppas på bra väder och trevlig stämning samtliga 42195 metrarna av loppet.
I övrigt ser fram mot några sköna dagar med god mat, härligt häng och många skratt. Nice here we come.

Efter helgens Ultravasa har sociala medier fyllts av racereports att gotta sig i. Jag gillar själv att rita ner mina tankar kring min upplevelse efter ett lopp och kanske handlar det mest om att summera och göra ett bokslut av racet. Eventuella misstag eller findings kring hur min kropp fungerar i olika sitiationer har jag haft stor nytta av vid andra lopp.

Denna gång, min 6:e Ultravasa handlade det om något annat än ett race och därför följer här några rader ur ett annat perspektiv och synvinkel. För många handlar ett lopp om att prestera en viss tid eller sträcka. Det kan vara en första gång eller eller en ny distans och allt detta är rätt, alla utgår från sina egna tankar och sin personliga förhållning till stundande utmaning.

För egen del handlade årets Ultravasa om att efter en knäoperation och en fotskada ta mig i mål och inkassera min sjätte finishertröja. Frågan var bara på vilket sätt och med vilken känsla.

Frågan inför loppet handlade därför enbart om huret, varför och andra irrelevanta frågor kunde jag lägga åt sidan. Jag visste att jag var tvungen att anpassa fart efter underlag och terräng för att foten skulle hålla alla 90 kilometer. Till min fördel hade jag mellantider från tidigare lopp, kunskap gällande bansträckning och en mängd av erfarenheter från tidigare starter vilket jag kunde använda för att göra en hållbar plan så att min resa mellan Sälen och Mora skulle bli så bra den bara kunde bli.

Visst var det geggigt på sina platser men min fokus låg på att hålla en hög frekvens och kort steglängd…..visst kom det rejält med regn efter Hökberg men vad var det i jämförelse med 2017…….?
Att loppet är långt var inte heller det någon direkt nyhet men hur kunde jag minimera slitage på foten genom att anpassa farten till banans profil på bästa sätt och skulle det i så fall räcka…….?
Att hjärnspöken har för vana att dyka upp när energin tryter brukar kunna vara en av de störta utmaningarna på långlopp, men denna gång hade jag bestämt mig för att inte prata med några spöken, jag skulle vara fullt upptagen med att ta mig till Mora.

Resultatet blev att detta mitt långsammaste Ultravasa blev en lika positiv upplevelse som det första 2014 då jag gjort min bästa tid. Det handlar om att anpassa fart efter resurser och hålla huvudet kallt. Det kanske låter enkelt och bagatelliserat men jag kan lova att det ligger många prövningar och misstag bakom det konstaterandet för komma dit.

Jag är så grymt imponerad av alla som tar sig an nya utmaningar korta som långa och att få träffa och småprata med alla dessa olika filurer under ett lopp som Ultravasan är en ynnest, ni är bara så bäst hela bunten.

Jag klarade de 90 ( eller var det 91) kilometrarna och fick min tröja till slut. Och på frågan om jag kör nästa år igen så tror jag att ni kan lista ut svaret.

Valet av att släppa skrivandet till förmån för att fokusera på rehab och vila under semestern blev så självklar men nu kanske och jag säger kanske… har jag hittat tillbaka till spåret och förhoppningsvis vägen mot nästa stora mål. 2022 kommer att bli intressant, mer om det vid ett senare tillfälle.

Älvdalen Backyard gick inte riktigt enligt plan men det blev en bra genomkörare på 74km i värmen. Efter Älvdalen väntade 3 veckor i Spanien med total avkoppling och rehab. Min grymma physio Vitaliy konstaterade slitna ledband/ligament och ca 20% styrka i vänster underben/fot. Vi körde några behandlingar och rehabpass med positivt resultat. För att återfå full styrka och rörlighet väntar nu ytterligare 5 månaders rehab men jag kommer att kunna fortsätta springa men bör undvika alltför teknisk och kuperad bana.

För ett par veckor sedan blev det ett sista långpass på 53km under Säfsen Backyard inför årets mål Ultravasan90. Det blir nu 6:e raka starten och jag hoppas att få addera ytterligare en tröja till samlingen.

Vi kom upp till Lindvallen igår kväll och har idag njutit av en härlig lunchtur på fjället. Naturen här är så sjyst och lugnet så rogivande och det känns som att alla i vårt hus är rätt tillfreds just nu.

Nummerlappar hämtades och den klassiska dagen före pizzan inmundigades nere i Sälen By. Nu väntar bara den sista måltiden och en kort men bra nattsömn för 03:15 tjuter alarmet och 05:00 är det dags att ge sig ut på Fäders spår igen. Loppet går att följa på Vasaloppet.se eller på deras app. Vi håller nu tummarna för att det inte skall regna alltför mycket. Mitt mål är enkelt denna gång, ta mig i mål.

Snart rullar bilen mot Dalarna och Älvdalen Backyard Ultra. I år är loppet lite speciellt då startfältet är vasst med bl.a Steene, Lisa och Rune, dessutom är legenden Gary ”Lazarus Lake” Cantrell, grundare av bl.a Barkley Marathon på plats i Älvdalen. Det är stort och gör årets lopp till något extra.

Jag åker till Dalarna med ett öppet sinne. Min vänsterfot är inte vad den borde vara men bra rehab och alternativ träning sista tiden har gjort att jag kommer göra ett seriöst försök. Kroppen i övrigt mår fint och mentalt har jag nog aldrig varit starkare och målbilden är sylvass. Varje meter kommer att vara en vinst men som underdog vara med att utmana det övre skiktet vore skitskoj. Jag åker upp med Robban och vi har en gemensam målbild och kommer att stötta varandra ända in i kaklet.

Ikväll väntar pre race-middag med intressanta inslag och härligt mingel med alla andra löpare. Nu vill jag bara att det skall köra igång.

Vi hörs

Uppladdningen inför Stockholm Marathon rullade på och i tisdags blev det ett besök hos naprapat Karolin för att jobba lite med vänsterfoten som spökat och efter besöket var jag helt inställd på start.
På torsdagen fick jag 7 härliga kilometer ute på landet. Med rapsfälten att vila blicken på sprang jag längs den nylagda cykel/gångbanan och bara njöt i solskenet. 

Det blev lördag och alla förberedelser var gjorda och det skulle bli riktigt fina förhållanden jämfört med förra årets upplaga.
På Stadion samlas alla farthållare för ombyte och förberedelser och det är alltid lika trevligt att träffa alla löparvänner man fått under åren. Jag skulle springa med Ann från TSM med 4:15 flagga.

Starten för oss var 12:10 och vi gav oss ut på Stockholms gator med varsin ballong i ett stadigt grepp i näven och bakom oss ett stort följe glada löpare. Det småpratades och kilometer efter kilometer rann förbi. Vädret var perfekt och vi höll ett stabilt tempo i gruppen. Milen passerades på 59:30 och 20km på 1:59:07 helt enligt plan. Vädret fram till nu hade varit helt perfekt men nu började det blåsa på rätt bra och sträckan  Söder Mälarstrand och vidare längs Stadsgårdskajen var nog en prövning för många. Nu väntade den fruktade stigningen vid Folkungagatan och här började mina problem. Själva stigningen gick lätt men jag tror att uppförslöpningen och den lite lägre temperaturen var mindre bra för min fot. Vi passerade 30km på klockrena 2:59:30 men smärtan blev bara värre och värre. Jag förklarar för Ann hur läget var och ruskigt besviken över att jag inte kunde fullfölja min uppgift som farthållare rycker jag flaggan vid 32km och önskar gruppen lycka till. Den här gången sprack min ballong.
Jag var fullt bestämd över att ta mig i mål men jag var tvungen att dra ner på tempot rejält för att minimera smärtan. Jag passerade mållinjen 17 minuter efter min grupp men är ändå otroligt glad och nöjd över att jag fullföljde loppet. Jag fick min medalj och har gjort min 17:e mara och det skall man givetvis fira. Som sig bör blev det en supergod pizza och en stor kall öl till den delikata anrättningen.

Jag hade sen tidigare bokat in massage på Centralbadet på söndagen vilket var extra passande efter det här loppet. Nu fick jag bästa tänkbara återhämtning med simning, bubbelpool, massage och lite relax.

Den lilla svullnaden har lagt sig och under tisdagen väntar besök hos naprapaten och trots helgens missöde är siktet inställt på Älvdalen Backyard Ultra om 2 veckor.
Det kommer att bli minimalt med löpning men samtidigt mer träning än vanligt. Styrkan och rörligheten i foten skall bli bättre så gym och bassäng är det som gäller framåt.