Throwback Nice, a racereport

Nice väntade med öppna armar och när planet gjorde den sista giren in mot land och rätade upp flygplanskroppen med nosen mot landningsbanan var känslan att vi skulle få några härliga dagar på Côte d’azur. 
Efter att ha lämnat av väskorna på hotellet njöt vi av en promenad i sensommarvärmen bland de mysiga gränderna i gamla stan och när vi var bänkade på trevliga Marcel var det nog ingen i gänget som längtade hem till kylslagna Svedala.

Hotellet låg perfekt i centrala Nice med närhet till det mesta. Kvällen bjöd på Råbiff och pommes för egen del och sen tror jag att Moules Frites var den dominerande rätten runt bordet den kvällen. Det var en trött kropp som kröp ner under täcket. Det hade varit en lång dag med många intryck men nummerlapp var fixad och magen välfylld och kinderna solrosiga, vad mer kunde jag begära.
Efter en bra frukost var det tid att se lite mer av Nice. Det blev ett skönt strosande vid den magnifika stranden och ett efterlängtat stopp vid en solig uteservering. Efter lunch väntade den dramatiska upplösningen på fotbollsallsvenskan. Vi hade riggat datorer i hotellets TV rum och det blev ett par timmar av nervositet men efter det låg min egen fokus på det kommande loppet. Jag hade i allt promenerande lyckats få i mig en hamburgare för att inte ligga på minuskontot inför maran.
Kvällen bjöd på italienskt och det var ingen som gick hem hungrig den kvällen, pizza, pasta, chark & ostbricka trängdes på de små borden.

Tillbaka på hotellet kändes allt perfekt när det handlade om uppladdning inför loppet då det som en blixt från klar himmel inträffade. Min mage kraschade totalt.
Jag hade fram till nu lyckats hålla en förkylning borta med hjälp av spray och piller och så hände detta. Det blev en tuff natt men jag satt där vid frukosten 05:50 och lyckades få i mig lite baguette, ett ägg, juice och en kopp kaffe. Det kändes okej men inte mer.
När jag väl var ombytt och på väg ner mot startområdet hade regnet tilltagit och det mullrade stort från himlen och det rådde kaosartad förvirring vid startområdet. Det kom olika besked om inställt lopp och framflyttad start. Beskeden avlöste varann och 20 minuter efter ordinarie starttid kom till slut beskedet att vi skulle få starta 08:35, det gick ett jubel genom det drygt 5000 stora startfältet vid Promenade des Anglais.
Jag träffade några svenskar och alla var taggade över att få komma iväg och stämningen var förväntansfull trots det något bisarra vädret. Några minuter innan start hade det börjat spricka upp en aning men precis när startskottet gick var det som en signal till himlen att öppna sig, och det var inget regn som kom, det var ett vattenfall. Det positiva var att det inte var kallt så för egen del gjorde vätan inte så mycket, hellre regn än sol och 23 grader.
Den första milen rullade på lätt och jag passerade på 52:49. Fram till nu hade den största faran varit löpare som hastigt fått för sig att väja för små sjöar för att inte bli blöta, hjälpte föga tror jag. Min support skulle stå vid 15km men fram till nu låg jag flera minuter före tidsplan och kom för tidigt. Tack vare en tur ner till hamnen i Villeneuve-Loubet lyckades jag pricka in deras uppmuntrande tillrop vid 17km skylten istället. Nu både blåste och regnade det yvigt och det var bara att sluta mig i löpbubblan och tugga vidare.


Jag passerade 21km efter 1:52:53 och benen kändes fortfarande förvånansvärt fräscha. När jag närmade mig Antibes var målet att ha sparat lite på energin eftersom att mellan 25-30km väntade loppets backiga del. Det hade slutat regna och de första stigningarna gick bra men när jag kom till den längsta backen med högsta punkten vid 29km var energin i botten och jag var inte ensam i den känslan. Jag misstänker att nattens övningar var en av orsakerna.
Jag får ofta frågan över vad jag tänker på under loppen och vad jag gör för att sysselsätta det ovanför halsen. På just det här loppet blev det lite snack med en kille från Malmö och vi passade på att avlägga lite fotbollssnack. Vid just Antibes fanns det många fräsiga mångmiljonskåkar att vila blicken på. Efter den sköna byn väntade Juan les Pins och där skulle supportgänget stå och där och då behövde jag lite extra pepp. Jag lämnade byn jag senast besökte för över 30 år sedan bakom mig fylld av hejarop och nu kunde nedräkningen börja.
Det var nu soligt och det började bli varmt och mitt uppe i mitt eget krigande kommer en engelsman trippande med glada tillrop och han hade inte ens några skor på fötterna. Då tänkte jag för mig själv, kan han kan jag och la in en högre växel.
Känslan när jag svängde in på Boulevard de la Croisette är orsaken till att jag gör detta gång på gång. Publiken, jublet, euforin och ståpälsen är ren skär magi.
Efter lång tid av problem med sjukdom och skador hade jag som mål att få ett stabilt lopp på 3:45-4h och när jag passerade mållinjen efter 3:55:08 var jag glad, nöjd och oerhört tacksam.

Efter tågresa tillbaka till Nice och en välbehövlig uppfräschning på hotellet väntade en trevlig afterrun på anrika Le Negresco och efter det en efterlängtad middag med ostron och entrécote på strandpromenaden i Nice. 

Nu är siktet inställt mot Valencia Marathon i december och då hoppas jag att samtliga pusselbitar skall falla på plats.
En stor kram till min fantastiska support som slet hårt i ovädret.