Vill du veta hur jag fått min tröja..🎶🎵

Efter helgens Ultravasa har sociala medier fyllts av racereports att gotta sig i. Jag gillar själv att rita ner mina tankar kring min upplevelse efter ett lopp och kanske handlar det mest om att summera och göra ett bokslut av racet. Eventuella misstag eller findings kring hur min kropp fungerar i olika sitiationer har jag haft stor nytta av vid andra lopp.

Denna gång, min 6:e Ultravasa handlade det om något annat än ett race och därför följer här några rader ur ett annat perspektiv och synvinkel. För många handlar ett lopp om att prestera en viss tid eller sträcka. Det kan vara en första gång eller eller en ny distans och allt detta är rätt, alla utgår från sina egna tankar och sin personliga förhållning till stundande utmaning.

För egen del handlade årets Ultravasa om att efter en knäoperation och en fotskada ta mig i mål och inkassera min sjätte finishertröja. Frågan var bara på vilket sätt och med vilken känsla.

Frågan inför loppet handlade därför enbart om huret, varför och andra irrelevanta frågor kunde jag lägga åt sidan. Jag visste att jag var tvungen att anpassa fart efter underlag och terräng för att foten skulle hålla alla 90 kilometer. Till min fördel hade jag mellantider från tidigare lopp, kunskap gällande bansträckning och en mängd av erfarenheter från tidigare starter vilket jag kunde använda för att göra en hållbar plan så att min resa mellan Sälen och Mora skulle bli så bra den bara kunde bli.

Visst var det geggigt på sina platser men min fokus låg på att hålla en hög frekvens och kort steglängd…..visst kom det rejält med regn efter Hökberg men vad var det i jämförelse med 2017…….?
Att loppet är långt var inte heller det någon direkt nyhet men hur kunde jag minimera slitage på foten genom att anpassa farten till banans profil på bästa sätt och skulle det i så fall räcka…….?
Att hjärnspöken har för vana att dyka upp när energin tryter brukar kunna vara en av de störta utmaningarna på långlopp, men denna gång hade jag bestämt mig för att inte prata med några spöken, jag skulle vara fullt upptagen med att ta mig till Mora.

Resultatet blev att detta mitt långsammaste Ultravasa blev en lika positiv upplevelse som det första 2014 då jag gjort min bästa tid. Det handlar om att anpassa fart efter resurser och hålla huvudet kallt. Det kanske låter enkelt och bagatelliserat men jag kan lova att det ligger många prövningar och misstag bakom det konstaterandet för komma dit.

Jag är så grymt imponerad av alla som tar sig an nya utmaningar korta som långa och att få träffa och småprata med alla dessa olika filurer under ett lopp som Ultravasan är en ynnest, ni är bara så bäst hela bunten.

Jag klarade de 90 ( eller var det 91) kilometrarna och fick min tröja till slut. Och på frågan om jag kör nästa år igen så tror jag att ni kan lista ut svaret.