Maratón Valencia 2018 en story

Det börjar bli en tjatig följetång med skador och sjukdomar inför mina lopp men jag tror inte att jag är ensam om detta bland oss löpare utan det är nog vanligare än man tror, kanske har jag haft lite extra oflyt det senaste året.
Valencia maraton var sedan länge bokad med startplats och hotellnatt så det skulle mycket till för att jag inte skulle starta. Operation för meniskskadan var bokad och nu var det bara att göra det bästa inför detta lopp. Korta löppass och välbehövligt styrka blev förberedelserna inför Valencia, det sista långpasset kom att bli halvmaran i Stockholm 15:e september, inte helt optimalt.

Varför då springa 42 kilometer? Svaret för mig är kanske inte så konstigt eftersom knät ändå funkade okej, risken att det skall bli värre var relativt liten. Allt var fixat för resan och att loppet och staden fått många fina lovord var svårt att motstå.
Efter ett par sköna dagar i Guardamar  del Segura rullade bilen äntligen norrut mot Valencia. Med mig i bilen hade jag mamsen som blivit sugen på att följa med på min roadtrip. Vädret var fint och det blev en behaglig bilfärd till vårt mål. Tack vare GPS och en flitig kartläsare prickade vi in hotellet utan missöden. Hotellet Tryp Valencia Azafata ligger vid flygplatsen och efter ett varmt välkomnande och incheck var det dags att se vad Valencia hade att erbjuda.
Tunnelbanan är smidig och vi tog oss till den centrala delen på 15 min och första anhalt var ” gamla stan” och den stora och fina saluhallen Mercat Central.
Att lämna Sverige vid den här tidpunkten på året och få byta ut det mörka och kalla mot ljus, värme och härlig atmosfär är lyxigt. Doften av mat från världens alla hörn och att se  människor sitta i solljuset och dricka en Café con lecche eller ett glas vin är rogivande.

Saluhallen var mäktigt ståtlig och här inhandlades krispig baguette med Pata Negra och dryck som sedan avnjöts i solen i en närliggande park. Arkitekturen i Valencia är vacker och de boende har en avslappnad stil vilket är trivsamt. Vi vandrade genom staden med riktning mot den 7 kilometer långa urbana trädgården Jardin del Turia som sträcker sig genom staden.


Här hittar man fotbollsstadion Estació de Túria, en enorm lekpark, skatepark, caféer, monument, bassänger och fontäner men också vårt mål konst & vetenskapsstaden Ciutat de Les Arts I Les Ciències med fantastiska byggnader. Det var här nummerlapp och runningbag skulle hämtas ut. Det var fullt av löpare som njöt att den härliga stämningen, vädret och de mäktiga arkitekturen. Logistiken var klanderfri och allt tydligt utmärkt för de 30 000 löparna som skulle springa antingen 42 eller 10km.


Efter en timme vid CAC var det dags att vända uppåt i staden igen för att få något i magen, vid Placa de bous hittade vi en restaurang som löste uppgiften.
Efter en del gående var det skönt att sätta sig på Metron igen för att åka tillbaka till hotellet och göra klart det sista inför morgondagens race, det skulle bli löparlinneväder. 

06;45 lämnade bussen hotellet för att ta oss ner till startområdet och stämningen var härligt positiv när vi rullade iväg i gryningen.
20 minuter senare var bussen framme och där möttes vi av ett myller av löpare som gjorde sig klara för loppet. Solen kämpade för att titta fram och det var en magisk morgon när de mäktiga byggnaderna stoltserade mot soluppgången.
Jag hade bytt om det sista och lämnade in min bag nr 16734 och började gå bort mot starten, det var faktiskt lite smått skojigt med alla smått stressade löpare som försökte hitta rätt men för mig var det lugnt med tid.
Eliten släpptes iväg 08:30 och efter att några av grupperna framför fått springa iväg var det äntligen dags vår startgrupp och 08:41 gick vårt startskott och äntligen var väntan över.
Mitt mål för loppet var att ta mig runt men planen var att gå ut i ett hyggligt tempo för att få igång knät eftersom min känsla var att det var bästa sättet att hålla maxtiden nere, ett 5h lopp skulle slita för mycket.
Jag fick kämpa lite för att hitta rätt tempo men efter några kilometer låg pulsen rätt och farten runt 5:05/km. Redan efter start var det fullt med publik längs gatorna och stämningen var hög. Sambatrummor och musik avlöste varandra när vi tog oss ut mot hamnen och vattnet. Vid 10km passeringen klockade jag en snittfart på 5:08/km vilket var helt enligt plan och helt utan knäproblem och jag kunde njuta fullt ut av den härliga pulsen.

Eftersom jag denna gång var sämre förberedd hade jag lagt in fler delmål och reservplaner. Detta för att ständigt ha något att sätta in om det skulle bli tufft. Jag visste att min enda men tappra supporter skulle stå vid 16km och det var skönt att känna att kroppen fortfarande kändes bra när vi svängde ut på Paseo de la Alameda längs Jardin del Turia med siktet inställt på 16 kilometers passeringen. Det var fullproppat med publik och mammas hejarop värmde gott.

Solen hade börjat värma skönt och redan nu vid 10-tiden blev skuggan från husen en behaglig plats att springa i. Nästa delmål var 21km och efter en tur inne i stan vände vi åter ut mot hamnen. Efter en relativt stark inledning på loppet började jag nu känna att det var dags att dra ner på tempot, jag passerade halvmaran på 1:52:00 och med ett snitt på 5:19/km. Allt hade gått enligt plan men jag började nu känna tröttheten komma krypande.
Vid 23 kilometer kom ytterligare ett bakslag då knät gav sig tillkänna. Detta plus tröttheten var nu det jag var tvungen att hantera. Jag började närma mig startområdet och vid 26km skulle jag åter få lite svenska hejarop och det var nu jag för första gången tog beslutet att gå för första gången. Jag gick ca 200m men det var svårt att stå emot det enorma folkhavet av människor som hejade fram oss löpare så det var bara att bita ihop. Tyvärr missade jag mor vid 26km men samtidigt började jag förstå att jag skulle ta mig i mål.
Vi vek nu av på Puente de Madera och över Jadin del Turia med siktet inställt på de centrala delarna av Valencia. Vi passerade många fina byggnader och vid det här laget handlade allt om att plocka fram positiva tankar. Något som trots trötthet var en ljus punkt i tillvaron var att höfterna och låren var fräscha och utan känningar, något som annars brukar kunna skapa lite problem. Gångavbrotten kom nu lite tätare men jag försökte hålla dom till runt 100m. Det var nu riktigt varmt och skönt och valet av linne visade sig vara helt rätt. Kepsen var dyblöt men skärmen skapade min egen privata zon, något jag behövde just då.
Snittfarten hade nu gått ner väsentligt och jag fick kriga hårt. Supersmärtorna i knät hade hållit sig borta men jag började känna tydliga begränsningar när det gällde farten. Kilometer efter kilometer bockades av och efter 39 kilometer passerade vi den mäktiga tjurfäktningsarenan och nu började det rycka i smilbanden, målet var nära. Jag gjorde tappra försök att öka farten något men var tvungen att ta gåpauser med jämna mellanrum. Vi var nu åter framme vid parken och gjorde en tvär högersväng för att ta sikte på byggnaderna vid målområdet. Nästa hållpunkt var vid 41km där mamma skulle stå för att ge lite extra energi inför upploppet. Jag hade nu tappat rejält i tid men lyckan var total och efter det korta stoppet vid 41 så tog jag ut det sista jag hade den sista kilometern och jag passerade säkert ett par hundra löpare in mot mål.

Jag passerade mållinjen på sluttiden 4:17:44, min näst sämsta maratontid men ändå ett av de trevligaste loppen. Jag hade inget att bevisa för någon, jag genomförde detta lopp för att jag älskar att springa, jag gillar festen och får gåshud av att få sträcka armarna i luften när jag sprungit 42 195 meter.Vill du ha ett bra tips på ett maraton i Europa så är det just Valencia. Jag har några favoriter men just det att få springa i ett behagligt klimat vid den här tidpunkten på året är svårt att slå. Nästa gång jag besöker denna stad får det bli någon dag extra på plats, för det är den värd.