Race report UV90 2018

Hur är det egentligen att springa 90km mellan Berga By och Mora, här följer  mina upplevelser och intryck från förra helgen och denna gång för mig från en helt ny utgångspunkt än vid tidigare Ultravasor.
Efter en hjärtsäcksinflammation i oktober förra året och en luftrörsbakterie har resan tillbaka varit lång och krävande. Efter månader av träningsfrånvaro började jag kämpa mig tillbaka men tyvärr med återkommande bakslag, något som självklart påverkade psyket otroligt mycket. Det jag tidigt bestämde mig för var att jag skulle ta mig tillbaka. Under våren tränade jag på försiktigt men orken var begränsad och det återkommande trycket över bröstet gav sig tillkänna titt som tätt. Efter tips av kollegan Martin kom jag i kontakt med sjukgymnast/akupunktör Nicklas och ett värdefullt samarbete påbörjades. Undersökningar och behandlingar påbörjades och framåt sommaren började kroppen svara bättre vid ansträngning och målet Ultravasan90 i augusti kändes nu något mer realistiskt. Fram till nu hade jag prövat några kortare Backyard lopp och i Juni sprang jag Älvdalen Backyard Ultra som jag skrivit om tidigare och där bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök mot UV90.
Sommaren bjöd på lättare träning och i torsdags var det äntligen dags att tillsammans med ett tjugotal kollegor resa upp till Sälen för att ta oss an Vasaloppsspåret mellan Sälen och Mora. Vi inkvarterade oss på Ski Lodge i Lindvallen och är det något jag lärt mig så är det att bara lämna något åt slumpen är dumt, att vara förberedd är bra, speciellt denna gång. Fredagen bestod av en liten sovmorgon, hämtning av nummerlapp, pizzalunch, lätt löprunda, gemensam middag och sedan fix och trix med utrustningen.
Det var ett laddad gäng som kröp till kojs för några timmars sömn och på vissa håll fanns en smula nervositet, tacka fan för det, 90 kilometer är långt…
Efter frukost rullade bilarna ner till starten och väl på plats möttes vi av ett hav av löpare, perfekt väderförhållande med ca 11 grader och moln, det mesta tydde på att vi skulle klara oss från regn och att temperaturen skulle krypa uppåt några grader. Det skulle bli min femte start men när vasaloppslåten ljuder i högtalarna efter att startskottet gått då är det gåshud och en skön känsla infinner sig, nu är det jag mot banan och jag skall gå segrande ur denna kamp. Precis som 2017 väljer jag att starta loppet med Hoka Challenge ATR.

Planen var att ta det lugnt i början så jag, David och Mathias slog följe. Den 2,5 kilometer långa backen gick fint och väl framme vid Smågan efter ca 9 km kändes allt helt perfekt, solen kikade fram mellan träden, benen var fräscha och stämningen på topp. Vi tappade tyvärr bort David bland sportdryck, vattenmuggar och bajamajor men Mathias och jag hade hittat en bra pace och valde att tuffa på.
Löpningen till Mångsbodarna är varierad med stig, grusväg, spänger och flyter på fint. Vädret är perfekt och stoppen vid stationerna blir lite kortare än planerat.  Innan Risberg väntar en lång svag stigning och här kommer erfarenheten från tidigare Vasor väl till pass. Men först är det den lite mer tekniska delen kring Tennänget som i år även bjöd på lite offtrail löpning eftersom markägaren satt stopp för ett par partier dagen innan start. Stigningen innan Risberg gick oväntat bra och mycket tack vare det torra underlaget och sansad pace.

Efter Risberg blir det en del kuperad skogsterräng men på bra cykelvägar och vi håller tempot helt okej och längtan efter skobyte och lite mat göra att sista kilometern in till Evertsberg och 47 kilometer går fort. Vi gör ett lite längre stopp på 8-9 minuter och jag byter till torr tröja och Hoka Napali, en något lättare sko och med lite bättre plats för tårna. Något stela rullar vi ut från kontrollen på lättlöpt asfalt, nu var fokus inställt på Mathias längdrekord på 50km. Fram till nu har det mesta fungerat enligt plan men nu börjar det kännas i båda knäna och just vid nedförslöpning blir jag tvungen att dra ner något på farten. Vi får till ett glatt foto vid 50 passeringen och nog ser vi oförskämt pigga ut, en bild ljuger  ju aldrig:-)

Nästa kontroll är Oxberg och innan denna Lundbäcksbackarna så nu passar det bra med lite lättare löpning. Vi har sällskap med en tjej från Nora och vi pratar på för att hålla stämningen uppe och det fungerar. Jag börjar få det lite tyngre än Mathias och efter backarna på väg in mot Oxberg börjar vi prata om att Mathias skall ligga på om han orkar så här släpper jag honom och går jag in i min bubbla. Mitt tempo går ner något och jag lägger in korta promenader men håller alla negativa tankar borta och det flyter på hyggligt. Upp till Hökberg vid 71km är det segt men jag är fullt fokuserad på att fylla på med energi vid kontrollen så att demonerna håller sig på avstånd.
De sista milen kan jag med förbundna ögon så nu går allt på rutin, jag vet var jag skall ta det lugnt och var jag kan hålla lite högre tempo. Det går inte fort men jag passerar löpare efter löpare. Vid Eldris är det bara 9…! kilometer kvar och nu handlar allt om att bibehålla skärpan. Kilometerskyltarna passeras en efter en och vid 3 km kvar får jag i mig ett par muggar efterlängtad Cola och jag ökar farten något, det är nära nu och jag vet att jag att kommer att fixa det. När jag springer in i Moraparken börjar en härlig känsla fylla kroppen och jag vill avsluta snyggt. Jag tassar upp för det sista lilla backen i sällskap med en annan löpare och vid det här laget har jag ståpäls över hela kroppen. Vi kommer överens om att hjälpa varandra på upploppet och vi ökar farten. Jag känner mig stark och han tycker att jag skall ösa på så de sista 2-300 metrarna lägger jag i en extra växel. Känslan att passera mållinjen denna gång är speciell, lycka, revanch, stolthet och sann glädje. Det är svårt att sätta ord på känslorna men jag tror att ni förstår.


Det blev en fantastisk helg med underbara kollegor och Team ICA Ultra, vilka människor och vilka prestationer, helt fantastiskt. Den gemensamma samlingen efteråt blev kryddan på moset med bubbel, plockmat och historier från loppet. Det här får vi göra fler gånger sammanfattar nog känslan i detta galna gäng.

En liten del av ICA Team Ultra
Foto: Mathias Eriksson, Niklas & Vasaloppet