Livet, en skör tråd

Det kommer tillfällen i livet då man ofrivilligt blir tvungen att stanna upp och bevittna hur små och sköra vi  egentligen är. Detta inlägg kommer av förklarliga skäl att ha en ton ni kanske inte är vana vid men det känns viktigt att få skriva om det då det egentligen inte handlar om mig utan om hur viktigt det är att ta vara på det vi har. Jag tror att de flesta av oss har upplevt jobbiga situationer som fått oss att tänka till en gång extra, omvärdera våra planer och kanske t.o.m förändra saker i vårt liv. Det kan vara sjukdomar, ångest, arbetslöshet, skador, död, ja listan kan göras oändlig och det kan handla om både små som stora händelser. Jag själv har vid flertalet tillfällen varit där och det har påverkat mig i olika grad och således fått olika följder och konsekvenser. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är med stor familj och många vänner som är mitt skyddsnät men något som inte är självklart och något jag inte kan ta för givet. Saker händer och i många fall bortom din makt. Det kanske låter lite mörkt men det blir min och din uppgift att göra den ljusare och behaglig att leva i. Jag är precis hemkommen efter 3 dygn på avdelning 51, Hjärtlabb på Södersjukhuset. Här vårdas patienter som varit på andra sidan men kommit tillbaka, de som väntar på en hjärtoperation och en rad andra komplicerade åkommor. Många är äldre men här ligger även flertalet personer som bör ha många år kvar att leva och som någonstans haft tur i oturen och mitt ibland alla dessa låg jag och funderade.
För mig började det i torsdags med huvudvärk och en allmänt dålig känsla, som att jag höll på bli sjuk. På väg hem började jag få ett tryck över bröstet, något som förvärrades under kvällen. Efter att ha kollat puls och feber samt gjort ett försök att gå och lägga mig fanns tillslut bara ett alternativ kvar och det var att ringa 112. Det är inte ofta jag gråter men just då var jag rädd, mycket rädd.
Dagarna har fyllts med provtagningar, ultraljud, röntgen, fler prover, EKG, ronder, nytt ultraljud, nya prover i jakten på att hitta orsaken till mitt tillstånd. Jag måste beundra alla läkare och sköterskor för deras fantastiska engagemang för oss patienter. Jag har fått åka hem men utredningen kommer att fortsätta och diagnosen i dagsläget är hjärtsäcksinflammation vilket innebär vila ett par veckor och träningsförbud en tid. Troligen blir det återbesök i veckan med eventuell MR för att utesluta eller bekräfta om hjärtmuskeln fått en släng av inflammationen, något som givetvis påverkar min tid framöver.
Det finns många saker som kan orsaka problem på hjärtat och det finns många vetare där ute men i detta fall har jag överlåtit detta till läkarna och deras expertis. Min absolut viktigaste uppgift nu är att bli frisk och stark igen. Jag och läkarna har en plan för detta vilket känns tryggt.
Det är viktigt att lyssna på sin kropp, något som inte alltid är så lätt, tro mig. Vi har många saker som påverkar oss, några har vi lättare att påverka, andra svårare. Vad är viktigt för dig? Vad mår du bra av? Vem/Vilka är viktiga för dig? Vad gör dig stressad? Vad gör dig lugn? Detta är några av frågorna vi behöver ställa oss själva ibland. Nu kommer jag att vila och fundera över dessa frågor och kanske hittar jag något nytt svar, jag vet inte. Gör det du också innan det är för sent. Ta vara på det du har, gör det som får dig att må bra och ta hand om din kropp och knopp, vi har bara en.