Det är inte alltid guld och gröna skogar

Det känns något frustrerande att efter en säsong som gått helt enligt plan med bra träning, hyggliga resultat och frånvaro av skador känna en form av olust och apati. I år har jag prioriterat bra grundträning och dragit ner på antalet lopp vilket gett önskat resultat och som sagt utan skador. Den återkommande svackan efter en lång säsong har kommit lite väl tidigt och det har varit svårt att sätta fingret på vad som felat. Jag har efter luftrörsinflammationen i februari till och från dragits med andfåddhet och kraftlöshet vilket lutar åt ett nytt besök hos farbror doktorn för att dyka lite djupare i astmans värld. Efter Warszawa Marathon var det väntat med en liten mental löpsvacka, något som brukar komma som ett brev på posten men nu har det mesta känts fel. Det som ändå är en strimma ljus i mörkret är att det kommer nu under den träningsmässigt lugna perioden och kanske är det just det kroppen känner av. Adderar man sedan regn, mörker och mycket jobb kanske man hittar en del av svaren.

Min målbild är hursomhelst otroligt tydlig och långsiktig och min envishet och starka vilja ( förlåt för den) skall ta mig framåt och i mål. Nu börjar planeringen av 2018 och en lång och viktig uppbyggnadsperiod för att kroppen skall klara den ökade träningsmängden för om 11 månader skall jag vara i mitt livs form. På frågan om det är viktigt är svaret nej, men resan dit är.
Resan mot målet kommer att vara fylld av blod, svett och tårar men den kommer även att vara fylld med skratt, resor, vänner och många härliga ögonblick.