Race Report PZU Warszaw Marathon 2017

Uppladdningen inför loppet blev tyvärr inte helt optimal med en svårflirtad förkylning. Efter en tidig ankomst till Warszawa på fredagen vandrade det stora gänget genom den polska huvudstadens gator för att hämta ut nummerlappar på Torwar Arena. Vi möttes av en fin expo med smidig utlämning av race kit. På lördagen inspekterade vi startplatsen, käkade gott och kollade in vad staden hade att erbjuda. Det jag var mest bekymrad över var förkylningen. Vid 17-tiden stack jag ut på en testrunda på 2km för att se hur pulsen reagerade. kvittot blev oklart då jag blev rätt andfådd men pulsen bara nämnvärt högre än normalt. Kvällen handlade om nässpray, te, c-vitamin och vila.
På tävlingsdagen vaknade jag med en bättre känsla och jag började med att kolla vilopulsen och det blev ett positivt besked, jag skulle starta. Efter en perfekt frukost var det dags att ta den 10 minuter korta promenaden till starten, tyvärr stämde inte väderprognosen då ett lätt duggregn gjorde oss sällskap, något som skulle följa oss en bit i loppet.
Det var ett taggat gäng på 6 gulklädda gubbar som 09:00 lämnade sitt öde i Warszawas händer. Det blev en något tuff start med 4:50-tempo och jag var snabbt tvungen att dra ner på farten eftersom andning och luftrör hade lite svårt att hänga med. Redan efter 2km möttes vi av hejarop från vår supportergrupp och här började kroppen svara och jag kunde försiktigt höja farten något. Med lätt regn och breda raka gator och sparsamt med publik insåg jag snabbt att detta lopp handlade om att springa i sin egen bubbla. Jag hakade på den främsta 3:35 flaggan men föll ner till den andra rätt snabbt där jag hittade bra draghjälp. Jag låg nu och pendlade runt 5:10/km men farthållaren höll ojämn fart och efter en ofrivillig paus vid 8km valde jag sen att köra mitt eget race. Jag tog mig upp mellan de främsta 3:35 grupperna och körde på. Benen gick fint och farten ökade något på den flacka banan. När jag efter några vätskekontroller började förstå vad som var vatten och vad som var sportdryck handlade allt om att bara göra jobbet. Banan var tråkig men kul med alla sambaorkestrar längs vägen och bra med alla ungdomar som langade vätska vid kontrollerna. Jag låg nu 5 minuters tempo och passerade halvmaran på 1:48 och började förstå att det kunde bli en bra dag. Vid dryga 24km hör jag på avstånd kända hejarop och när jag återigen passerar vårt supportergäng får jag extra krafter. Jag gör nu en 5 kilometer med snittet 4:57 och jag börjar fundera över vad som händer, benen bara maler på och bubblan är intakt. Detta håller fram till 33km då min tidiga fartökning börjar ta ut sin rätt. Banan går nu inne i de centrala delarna med mer publik och trots tunga ben håller jag en fart på 5:17 upp till 38 men nu börjar problemen och jag får slita hårt längs de breda gatorna. De sista 2 kilometrarna börjar med en seg uppförsbacke på extremt bred väg och här börjar jag gå, jag är helt slut. Men jag hinner inte gå många steg då en polsk hand knackar på min axel och jag får kommentaren ” don´t walk, easy run” och sen ett vänligt leende. Jag får igång benen igen och lunkar på. Fram till väggen vid 37/38 kilometer har jag legat på en sluttid runt 3:37 men nu går klockan fortare och all fokus handlar om att klara mitt pers. Med kilometern kvar har jag fått upp lite fart igen och med påhejande supportrar längs upploppet kan jag passera mållinjen med uppsträckta armar och ett nytt personbästa på 3:41:30.
Uppladdningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men jag lyckades trots detta pressa mig till en rekordtid vilket jag är otroligt nöjd och stolt över. Det som ändå känns bäst är att jag nu fick ett kvitto på att det finns mer att kapa. Mellan 11 och 33 kilometer låg jag på ett tempo jag inte trodde jag hade i kroppen men som finns där. Nu väntar ett par veckors sakta lunk innan jag tittar framåt.
Ett stort tack till hela gänget som gjorde denna resa till vad det blev, utan er inga rekord:-)