Ultravasan 90 2017 Race report

Det är lätt att glömma hur det egentligen var den där lördagen i augusti 2017 och det finns faktiskt medmänniskor därute som är lite nyfikna på vad som försiggick i Dalaskogarna denna dag och dom som märkligt nog är lite sugna på att ta sig an ett lopp som Ultravasan, just därför följer här en rapport från lördagens blöta tillställning. Det skulle bli min 4:e start i det 90 kilometer långa loppet och i år var vi ett stort gäng från ICA Team Ultra som under en regntunga skyar hämtade ut nummerlapparna i Sälen. Senare på eftermiddagen blev det en tur upp på Lindvallen för att skaka liv benen och i takt med antal höjdmeter började gluggarna mellan molnen bli större och känslan av välbehag infann sig.Jag är ingen vän av sömn natten innan ett lopp men just denna natt kom John Blund på besök och när alarmet gjorde sig tillkänna klockan 03:15 kände jag mig relativt utvilad. Det heta samtalsämnet vid den tidiga frukosten var vädret, hade det börjat regna, hur länge skulle det regna, hur mycket skulle det regna, var skulle det regna. Jag tror att alla appar och rapporter visade olika prognoser men en sak stod klart, det skulle bli blött.

Det är en skön atmosfär i startområdet och jag träffar många bekanta ansikten, möter upp Rutger och Jakob, vi tar en bild tillsammans. Stämningen vid starten i Berga By är magisk och går nästan att ta på och när nedräkningen börjar och när Vasaloppslåten ljuder i högtalarna reser sig ståpälsen på hela kroppen, resan mot Mora har börjat. Den första sträckan till Smågan kom att bli ett stort frågetecken. Jag har vaga minnen av hur det regnade eftersom hela loppet kändes som ett enda långt swimrun men låt oss säga att det regnade av och till, mest till. Mitt största problem var att jag trots lågt tempo kände mig extremt tung, hittade inte rätt med puls och andning, magen kändes inte bra och jag var smått frågande över situationen. I toppen på backen kom ultravännen Kenneth upp jämsides och jag fick tillfälle att tänka på annat, skönt. Jag tassade på mot Smågan där jag var tvungen att ta ett nödvändigt första oplanerat stopp. Efter brejket började kroppen svara och löpningen mot Mångsbodarna rullade på bra och regnet störde inte märkbart trots att det på sina ställen började bli lite smått geggigt. Stigningen mot Risberg gick hyggligt och vid kontrollen låg jag ca 5 min bättre än min pasertid från 2014 ( PB), ha ha regn tänkte jag nog då. Men det skulle jag inte gjort.

Ytterligare en gammal ultravän, Joar, tassade lätt förbi medan jag själv hade det riktigt tungt. Benen var redan stumma och regnet strilade hårt mot den skyddande kepsen. Det var nu frågorna börjar poppa upp i huvudet, är jag för dåligt tränad? har jag druckit för lite sportdryck? har jag haft för hårt utgångstempo?….frågorna studsade för fullt under den blöta kepsen. Jag krigar vidare mot Evertsberg, där väntar torrt ombyte, mat och där skulle mer än halva loppet vara avklarat, bara positiva tankar nu….ja precis så måste det vara, positiva tankar. När man sedan under vräkande regn konstaterar att det inte är någon idé att byta till torra grejer, då är det tufft. Trycker istället i mig 2 pannkakor med sylt, besöker en blå holk, ger mig ut i regnet och bestämmer mig för att tuta och köra. Jag hade tappat ytterligare lite tid fram till Evertsberg men löpningen ner mot Oxberg ”flyter” på okej och hoppet lever. Lundbäcksbackarna sliter hårt men jag springer hälften, så här i efterhand inser jag att det var rätt dumt. Träffar på lagkamraterna Ali och Jörgen i Oxberg och jag tror vi alla har det rätt tufft nu.
Resan mot Hökberg vill jag helst glömma, benen vill inte och humöret är inte det bästa. Vad har jag för plan nu när jag förbrukat a, b och c, finns det en plan d? Fel tankar som….- om jag börjar gå nu, hur lång tid kommer det att ta, börjar snurra runt i huvudet och jag kämpar med de inre demonerna och fastnar för plan d, ät allt du kommer åt i kontrollen i Hökberg. Vid stoppet träffar jag Jesper, vi snackar lite medan chips, cola och gelehallon fyller min sargade kropp med energi. Jag tar det lite varsamt i nedförsbackarna från Hökberg och börjar sakta känna hur benen börjar fungera igen.  Jag hade tappat ytterligare 15 min fram till Hökberg men nu var känslan en helt annan. Efter att ha blivit passerad av ett trettiotal löpare upp mot Hökberg började jag nu springa förbi löpare. Regnet hade börjat avta och vindjackan var åter placerad i ryggan och humöret på uppgång. Smärtan i låren var som bortblåst, kilometerskyltarna började bli greppbara, målet närmade sig. I Eldris blev det två muggar cola i farten, jag vågade inte stanna nu när benen ville samma sak som jag.

Jag passerade ytterligare ett tiotal löpare på vägen in mot Mora och känslan att svänga upp på målrakan efter det tuffaste Ultravasan sen starten 2014 är obeskrivlig. Jag hade befunnit mig i himmel och helvete, tvekat på min förmåga, känt mig svag och stark. Men nu var jag äntligen framme och denna gång passerades mållinjen med uppsträckta armar och gud så skönt inombords. Det finns säkert många som frågar varför och svaret måste nog bli varför inte. Jag lär mig nya saker om min kropp varje gång, jag blir tvungen att hantera situationer jag inte är i närheten av till vardags, jag får möjligheten att dela upplevelsen men andra underbara människor som gillar att springa långt, det är svårt att vara utan helt enkelt. Tack Vasaloppet för ett fantastiskt arrangemang, tack ultravänner i spåret och tack ICA Team Ultra för en kanonhelg….:-)Lite kladdigt vare…..Mitt första mål var att gå under 10h, mitt andra var att sätta PB under 10:29:08, mitt tredje att ta mig runt och så blev det, något jag är mycket nöjd med.

 

 

9 svar till “Ultravasan 90 2017 Race report

  1. Stort grattis till en fantastisk prestation. Att göra en fjärde UV90 på raken är både imponerande, starkt och härligt. Att sedan under de förutsättningarna dom det blev fullfölja, det är bara att lyfta på hatten. Respekt! Rutger

  2. Bra krigat Niklas👊🏻

  3. Vi hade två olika lopp men ganska lika upplevelse. Bra beskrivet om varför man gör detta. Speciellt när hjärnan säger när tar detta slut, kliv av. Bra krigat Niklas. Lite jobbigt när du passerade med 14km kvar och mina ben var helt olydiga.
    Vi tog oss i mål och kan nu se fram mot 5:e raka.

  4. Bra jobbat Niklas och alltid kul att läsa om din löpäventyr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s