Race Report Saroma 100km Ultramarathon 2016

Race report
Saroma 100km Ultramarathon 26/6 2016

Klockan är 01:00 och alarmet har precis ringt för uppstigning. Jag tittar ut genom hotellfönstret och kan konstatera att det inte regnar. Jag drar på mig lite kläder och skyndar ner till frukosten, det är en fokuserad stämning precis som inför alla lopp. 02:30 rullar bussen iväg mot starten i Yubetsu. Vädret håller i sig och vi får se soluppgången när vi passerar Lake Saroma, en känsla av välbehag går genom kroppen. Väl framme vid startområdet är det ingen större skillnad mot andra lopp jag sprungit. Det är långa köer till toaletterna, det bjuds på sportdryck, vatten eller te. Det finns en stor inomhushall med konstgräs där vi löpare kan byta om och göra oss redo för loppet. Luften är klar och krispig och himlen ljust grå. En väsentlig skillnad är dock att det bara är japaner överallt. Jag har fått veta att jag kommer att bli enda startande europé i år. Men plötsligt ser jag en kille som inte är japan och han ser mig. Vi börjar prata och han heter Jeff och är amerikan men sedan 20 år bosatt i Sapporo. Han har bilat upp från Sapporo för att göra sin första Ultra. Vi lyckönskar varandra och gör oss klara för start.
IMG_9419
Jag hittar min fålla och rättar in mig bland alla japaner. Det spelas musik och många nickar vänligt mot mig och känslan över att stå där efter så många års väntan är obeskrivlig. Hela kroppen är varm och jag är lycklig och rörd.
IMG_9422Plötsligt går startskottet och då faller de första dropparna från skyn och ett försiktigt duggande börjar, temperaturen är nog runt 12 grader. Vi börjar med att springa ett varv runt den lilla staden för att sedan efter 10km vända ut på en av landtungorna med Lake Saroma på insidan och Okhotska havet på utsidan. Det kändes som en evighet till vändpunkten vid 19km men jag höll ett stadigt tempo på strax under 6min/km och benen kändes bra.
IMG_9425
Efter ca 3h och 30km springande känner jag mig tung och regnet tilltar. Jag ser till att få i mig lite extra energi för att inte tappa huvudet, och det fungerar. Humöret blir bättre och benen svarar igen. Vi springer genom skogspartier och öppna fält men jag ser fram mot att se Saromasjön igen, lite vackra vyer gör allt lättare. Vid 36km kommer den första stigningen men det är inga höjdmeter att prata om så jag rullar på men med något lägre tempo. Marathondistansen passerar jag efter ca 4:25 vilket är helt enligt plan.
IMG_9446
Jag har medvetet legat med något högre tempo första biten då jag kalkylerat med att kommande 3 backar mellan 50 och 60 kommer att ta tid. Vid 45km tar jag en extra paus vid kontrollen i Kerochi. Det är fantastiskt att se alla frivilliga som hjälper till med servicen längs banan. Kontrollerna ligger med ca 5 kilometers intervall och här finns vatten, sportdryck, banan, plommon, söta karameller, apelsinklyftor och vid de utökade stationerna dyker saker som risbollar, buljong, choklad, vattenmelon, nötter och isglass.
IMG_9452
Kroppen känns fortfarande stark och jag känner att det finns kraft inför det tunga parti som väntar. Jag passerar 50km på efter ca 5:22 och regnet stör mig inte nämnvärt, nu är hälften gjort.
Vid 55km stannar jag för planerat klädbyte och påfyllning av extra energi. Det tar nästan 15 minuter innan jag är ute på banan igen. Jag är inte riktigt nöjd med det långa stoppet men maler på i kommande backe. Innan 60km kommer min andra dipp. Jag känner mig trött, sliten och önskar att detta snart är över. Det är vid dessa tillfällen det gäller att lyfta farm allt positivt och hitta ljusglimtarna. Jag delar upp loppet i mindre hanterbara bitar, nästa kilometer, nästa kontroll och påminner mig om känslan att passera mållinjen. Fram till nu har jag inte gått någonting och jag har klarat backarna löpandes. Efter ca 63km kommer vi ut ur skogen och möter Saromasjön igen och vattnet ligger nästan spegelblankt och jag känner hur energin strömmar till.
IMG_9455
IMG_9456Mellan 50 och 70km har min fart gått ner och jag har fått bita ihop men efter 70km händer något och jag får upp farten igen, kanske är det känslan av att jag kommer att klara det, jag vet inte. Jag passerar mängder av löpare och många har det tufft nu, flera går och ser ut att lida.
IMG_9440
Vid 80km viker vi av ut mot den andra tungan där vi kommer att ha sjön på vänster hand och havet på höger innan vi vänder tillbaka mot mål. På bilder jag sett från tidigare år har denna bit varit något jag sett fram mot. Fullt med blommor och vacker löpning. Det kom att bli något helt annat för mig. Jag börjar för första gången under loppet få känningar i höger knä, framförallt uppför och nedför. Jag blir tvungen att dra ner på tempot för att hålla smärtan nere. Banan böljar lite upp och ner och vi kommer längre och längre ut på tungspetsen, men det tycks aldrig ta slut. För första gången under loppet blir jag nu tvungen att gå när det smärtar som mest men det går fortfarande att springa lugnt på flacken. Jag passerar 88km och förstår att vändpunkten är nära, vi skall bara förbi några krön till och över en bro, sedan tillbaka mot mål. Känslan att bara få vända tillbaka och att veta att allt nu leder mot mål var en stor lättnad.
IMG_9464
IMG_0046Jag passerar 90km med ett leende men möter andra som inte ser så glada ut och flera som säkert kommer få problem med att klara tidsgränsen. Det är helt platt igen och varje kilometerskylt lämnar jag nu bakom mig. Knät fungerar bättre utan backar och jag kan öka tempot något. Jag passerar återigen andra löpare och jag tar snabb vätska med 5km kvar. Nu är jag säker på att det kommer att gå vägen och jag försöker pressa ut det sista jag har. Jag läser 4, 3 och 2km kvar och bestämmer mig för att avsluta med huvudet högt och passerar säkert 30 löpare sista 2 kilometrarna. Känslan när jag viker av höger in på upploppet och med händerna i luften passerar mållinjen efter 12h 15min och 17sek är helt obeskrivlig.
IMG_9471
IMG_9486
Jag läste 2011 en bok om ett lopp i norra Japan, ett land jag länge längtat efter att besöka. Planeringen av mitt livs dröm har haft en lång och brokig bana men nu står jag här och regnet strilar men jag bryr mig inte. Jag har gjort mitt första 100K och jag har sprungit Saroma 100 Ultramarathon. Jag är nöjd över att ha nått mitt mål, jag är stolt över min insats och oerhört tacksam över att få uppleva detta. Jag vill sända ett stort tack till alla som hjälpt mig att uppfylla min dröm, TACK…!!!!!

Harakumi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s