En tillbakablick på Bislett 24h

Det har nu gått en dryg vecka och äventyret i kulvertarna under Bisletts läktare har landat och det är dags att summera och knyta ihop säcken denna gång. Det är många som ställer frågan varför? och svaret är nog så enkelt att det måste upplevas för att man skall förstå på riktigt men kommande rader kanske ger lite svar på frågan. Det började redan kvällen innan start då jag åkte upp till stadion för att hjälpa till med att ställa i ordning bord och stolar samt välja en plats för mina egna saker. Det blev en god middag och på det en bra nattsömn. 08:00 var jag åter på plats på arenan och förberedelserna var i full gång och stämningen förväntansfull. Gel, sportdryck, bars, franska våfflor mm fick sin plats på bordet tillsammans med mitt färgkodade matschema som skulle hjälpa mig att följa planen. Svenskbordet med Henrik, Fredrik, Kristian och jag var snart klara för start.


10:00 gick startskottet och det var skönt att äntligen få komma igång. Planen var att under den första maran gå vart 6:e varv och splitta på ca 5:15. Stämningen var god och de nya skorna Hoka Clifton 2 fungerade fint, nu var det bara att hålla tummarna för att magen skulle klara sig. Allt gick fint och de första 42km klockades på ca 5:15, helt enligt plan.

( Foto: Bjorn Hytjanstorp)
Under de första timmarna är det många intryck som tas in, det pratas en hel del mellan löparna och det gäller att hitta tempot och se till att få i sig mat och dryck från start. Efter den första maran blir det en lite längre paus på 10-15 min för byte av strumpor, skor och lite extra energi för magen. Mara två skulle gå lite långsammare och nu börjar även benen kännas och valet av skobyte till mina Saucony Kinvara blev inte helt bra och lilltårna började ta stryk. På Bislett sköter Stig Andy musiken och anhöriga och löpare kan önska musik och hälsningar ropas ut i högtalarna, något som man kan leva på några extra varv. Jag fick fortfarande i mig bra med energi och jag vill passa på att skicka en stor bukett rosor till alla funktionärer som peppade, såg till att vi åt och bara fanns där. Min hjälte i år var denna skäggige norrman, jag vet inte ditt namn men du var guld värd att ha där vid sidan.

( Foto: Kristin Daly)
Det blev till att kämpa fram till andra maran och 84km, farten hade gått ner men målet ca 11 timmar var fortfarande enligt plan. Det blev en paus på ca 10 min med lite rostade våfflor och sylt. Nya strumpor och tillbaka ner i Hoka skorna kändes bra trots ömma tår. De nästkommande timmarna kom att bli en utmaning. Efter ca 13 timmar blev det ett stopp för massage av axlar, dom hade blivit rejält stela men började så smått fungera igen efter behandlingen. Vi hade nu gått över till natt och kroppen började kännas seg och det var tuffare att få i sig energi men jag sprang fortfarande, dock något långsammare. Efter 16 timmar ( 02:00) gör jag ett stopp för att fira PB i distans och detta firades med en extra Nötcréme.

Under natten går loppet in i en lugnare stämning, musiken i högtalarna är lugnare, en del löpare vilar lite extra och man försöker hushålla med krafterna och har full fokus på att få i sig den energi man behöver, och det är knepigt mitt i natten. Vid 3 tiden på natten börjar låren kännas tunga och korsryggen trött. Jag beslutar mig för att ta lite massage. Det blir en stunds av smärta när låren får sig en ordentlig genomgång men jag är glad att jag gjorde det. Ryggen knäcktes och vips var korsryggen ok igen. Väl ute på banan var varje varv en kamp. Fötterna kändes okej, magen bra men den totala tröttheten hade tagit ett starkt grepp. Jag gjorde ett försök med en mugg kaffe med 3 sockerbitar men höll på att kasta upp och fick köra cola istället. Nu var jag så trött att löpning varvades med gång. Henrik peppade på men till slut var jag tvungen att lägga mig ner. Det var svårt att somna med krypet i kroppen men jag fick lite välbehövlig sömn vilket gjorde gott. Under vilan lyckades jag peta i mig lite extra energi och resa mig ett par gånger för att inte rosta igen. Men ett par timmar kvar började kroppen vakna till liv och efter lite kämpa, nya strumpor och en Liquid var jag ute på banan igen. Först blev det lite gång för att få igång benen och sen började jag öka farten. Det kändes bra och farten kom tillbaka. Målet för årets upplaga av Bislett var 16,9 mil ( 4 marathon) men jag var långt från målet denna gång men att få uppleva målgången och kämpa till mig 127km och 3 marathon är för mig trots allt en seger. Att tillsammans med alla dessa fantastiska löpare få uppleva Bislett är något utöver det vanliga. Jag vet inte hur många positiva tillrop man får från övriga löpare under ett sånt här lopp men många är det. Nästa år kommer jag tillbaka och då kanske jag är redo att ta klivet hela vägen. Tack…!