Det handlar inte bara om minuter och kilometer

2014 är inne på sin sista dag och jag tänker inte titta tillbaka på året som gått med siffror och kilometrar, jag tar istället med mig känslorna och upplevelserna från det gångna året och tar med mig dessa in i 2015, ett år som skall fyllas med härliga ögonblick att packa ner i livets ryggsäck.
Att få teknik, kondition tillsammans med vädrets makter och ett par smala skidor transportera din kropp 90 km från Sälen till Mora kan för många tyckas vara en omöjlig uppgift och för andra en enkel match på några timmar. Under Vasaloppsveckan 2014 då jag åkte tre lopp fick jag uppleva allt skidåkningen kan innebära. Folkfesten och den härliga stämningen kan även förvandlas till en snudd av vetenskap kring väder och dess inverkan på på de smala fortskaffningsmedel man tar sig fram på. Jag fick under denna vecka känna på vad som krävs för att genomföra en tokig ide som denna och de erfarenheter jag fick under de 21 milen kommer jag att ha stor nytta av under kommande mil i längdspåret.
Man blir inte yngre med åren och det gäller att förhålla sig till detta och leva med det. Av flera olika anledningar har jag valt att inrikta min träning mot konditionsträning och långdistanslopp. Risken för skador om man gör det rätt minskas, hjärt o kärlsjukdomar håller sig borta i större utsträckning och välmåendet kommer av bara farten. Men för att att hålla känslan av snabbhet vid liv har jag varje år planerat in minst ett kortare lopp och den 30 mars var det dags för Premiärmilen i strålande solsken tillsammans med över 3000 andra löpare som likt mig ivriga att komma ut på grönbete. Loppet blev mitt snabbaste på denna sträcka och lärdomen att rätt och träning faktiskt ger resultat tar jag med mig från detta lopp.
Efter Premiärmilen inriktades träningen på triathlon och i slutet av maj var det dags för olympisk distans i Växjö. Träningen gick bra och kroppen kändes starkare för varje dag som gick. Detta skulle bli ett delmål inför det kommande Vansbro triathlon med 1/2 Ironman distans. Men ca 1 1/2 kvar åkte jag på en förkylning som höll i sig fram mot loppet. Men en förhoppning på en start åkte jag hursomhelst ner till Växjö med en kamp mot klockan. På morgonen gjorde jag en kort testrunda med löpning och pulsbandet var på och jag kunde snabbt konstatera att det inte skulle bli någon start. Så här i efterhand är det skönt att veta att jag fattade rätt beslutet och att man måste vara extremt rädd om den kropp man har.
Nästa stora äventyr väntade och tillsammans med Thomas bar det av mot Vansbro och en av mina tuffaste utmaningar väntade. Vädret hade varit dåligt fram till nu och vattentemperaturen låg runt 13 grader och prognoserna talade för regn och svalt under loppet. Efter en halvknackig natt i tältet..!! lyckades vi få i oss en bra frukost i tävlingsområdet och nu hade vi gjort vad vi kunnat för att förbereda oss. Någon timme innan start kom beskedet att simningen skulle ersättas med ca 6,5km terränglöpning, den låga vattentemperaturen tillsammans med regn och endast 8 grader i luften skulle medföra risk för nedkylning. Den första löpningen gick bra i den leriga terrängen och det var skönt att komma in i loppet med en bra känsla. Det regnade på bra men med kroppen i rörelse genom den kuperade terrängen var kylan inget problem. Efter turen i skogen var det dags att hoppa upp på cykeln och nu var det tätare mellan regndropparna. Det blev totalt 4 sträckor på ca 22km och det var blev kallt i det ihållande regnet och när vinden ökade under den 3:e sträckan var livet inget kul men här gällde att bita ihop. Jag rullade in i växlingszonen och nu väntade 21 km löpning, själva växlingen blev tuff i sig då mina fötter var iskalla och jag har nog aldrig fått kämpa så för att byta ett par strumpor och skor. Det tog nog uppåt 7 kilometer innan jag fått tillbaka full känsel i dom nedkylda fötterna men nu hade jag min favoritgren kvar och i mål skulle jag. Trots det obehagliga vädret fanns det en hel del vansbrobor som trotsat regnet och kylan och peppade oss löpare in det det sista, det går inte bedriva hur mycket ert stöd betydde. Det jag tar med mig från detta lopp är det fantastiska minne över hur jag tar upp kampen på en löpare en bit framför mig. 300m från mål kommer jag upp jämsides med honom och har spänner blicken i mig och ropar ”nu kör vi det sista in i mål”. Vi ökar farten och likt Usain Bolt pressar vi ut det sista vi har på upploppet. Efter målgången kramar vi om varandra och denna sanna idrottsglädje uppmärksammar speakern med glada tillrop. Några dagar efter loppet dyker det upp en länk på min FB, det är ett filmklipp som en anhörig till min spurtkollega filmat och han glatt delat med mig. Detta lopp visade att man klarar mer än man tror och att du har vänner där ute på banan.

En vecka senare var det dags att bege sig upp till Vansbro igen, denna gång var det dags för simning. Vädret hade växlat och nu var det varmt och skönt. Denna gång blev det boende hos Anna och Micke i Nås och med lite trevlig grillning kvällen innan. Värmen hade kommit men tyvärr hade inte vattentemperaturen stigit tillräckligt och tävlingsledningen valde att halvera distansen till 1500m, synd då jag inte hade några problem med det 14 grader svala vattnet. Jag börjar trivas med att simma i öppet vatten och vill nog tro att det går lite bättre också.
Den 23 augusti väntade en av årets stora höjdpunkter. Den första upplagan av Ultravasan, en 90 km lång löpning mellan Sälen och Mora. Träningen fram till loppet gick bra och jag kände mig bra förberedd. Detta lopp kom att bli så mycket mer än själva loppet. Tillsammans med Mickan, Teddy och Jörgen hade upplevelsen aldrig blivit densamma. Att göra detta med likasinnade härliga människor som stöttar varandra i vått och torrt betyder otroligt mycket. Själva loppet är en upplevelse och ett kraftprov men det jag tar med mig från Ultravasan är den gemenskap och den trevliga stämning som råder under loppet. Här stöttar man och hjälper varandra och armbågar är inget man ser här. Det andra är vikten att hålla sig till sin plan. Under så här långa lopp är fart och energiintag extremt viktigt, det är lika mycket strategi som löpning.

Efter lite välbehövlig vila väntade nu Lidingöloppet, ett lopp som skulle få rollen som ett sista långpass inför det kommande Budapest marathon. Det var perfekta förhållanden denna dag och idag skulle jag testa att gå ut lite hårdare än vanligt, något som jag senare skulle få betala för. Jag lyckades hålla den något för höga farten fram till 18-19km men sen tog jag slut. Trots experimentet gjorde jag min bästa tid men fick konstaterat för mig att det är nästintill omöjligt att springa snabbare än man tränat för.
En av årets roligaste upplevelser blev resan till Ungern och Budapest marathon. Vi har gjort några resor som denna tidigare, en storstad, ett marathon, goda vänner och semester. Det var 17st förväntansfulla svenskar som möttes upp på den lokala restaurangen intill hotellet och vi var 9st som skulle springa loppet dagen därpå. Samtalsämnet kvällen innan var vädret och vi var nog alla rätt överens om att 20 grader och sol var att vänta. Redan på morgonen kunde man ana att det redan innan start var över 20 strecket. Loppet blev en kamp för alla 9. Termometern visade som högst 28 grader i skuggan, och så mycket skugga fanns det inte. Ett välanvänt uttryck senare under kvällen var -jag har varit nere i helvetet och vänt. Dagarna efter loppet kom att bestå av spabad, shopping, god mat, cykelbar och många skratt. Resor som denna då man kan kombinera ett lopp med några härliga semesterdagar tillsammans med bästa vännerna är en höjdpunkt jag aldrig vill vara utan.



Tävlingsåret 2014 skulle avslutas med en ordentlig utmaning, jag hade anmält mig till Bislett 24hour Indoor Challenge. Detta är en tävling där man under 1 dygn skall springa så lång man kan på en 546m lång bana under Bislett Stadium i Oslo. Galet, ja. Kul, mycket. Det som skiljer Ultratävlingar mot kortare lopp är gemenskapen och vänligheten. Kort efter det att jag anmält mig till loppet började det komma vänförfrågningar på FB och detta är som en röd tråd i ultrasvängen. Loppet kom att bli det tuffaste jag gjort men jag kommer att göra det igen. Det krävs erfarenhet för den här typen av lopp och det saknade jag denna gång. Jag vill tillbaka till Bislett och träffa alla nyfunna vänner igen och jag vill göra ett lopp där jag kan känna att jag gjort vad jag kan, jag var inte fullt redo denna gång men med ett år till med nya lopp och nya erfarenheter så kommer jag att vara redo.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År…:-)