2014 Ultravasan 90k Race report Niklas Heller

Alarmet gjorde sig gällande 03:15 natten till lördag och det skulle snart vara dags för premiärupplagan av Ultravasan. Efter en frukost och de sista förberedelserna inför loppet bar det av mot starten i Berga By tillsammans med mina löparvänner. Temperaturen vid start låg runt 6-7 grader och dimman låg lätt över området och det vilade en spänd förväntan bland de ca 850 löparna som kommit till start.

Men mina Asics Gel Fuji Trainer på fötterna, compression tights och ett par lager på överkroppen bar det av upp för den första 2 kilometer långa stigningen. Planen denna långa dag var att försöka att hålla ett jämt miltempo över de 90 kilometrarna och att dricka vid varje kontroll och vid de tre matkontrollerna fylla på med extra energi i form av pannkakor, saltgurka mm, med i ryggsäcken fanns extra tillskott av GT tabletter, Liquid och Nöt-Créme. Redan efter ca 1 km hade jag släppt mina vänner, jag ville inte frångå min plan. Efter det första stigningen väntade lite lättare löpning och farten ökade. Det kom att bli en växlande löpning på asfalt, grusvägar, spänger och skogsstigar och det var en mäktig upplevelse den tidiga morgonen. Vid första kontrollen vid Smågan kändes det bra och farten var behaglig.

Vid Mångsbodarna väntade den första matkontrollen och det blev ett par välbehövliga pannkakor, inte slarva följ planen, var det en inre röst som viskade. Nöjd och belåten och med lite lättare löpning att vänta bar det vidare mot Risberg och här väntade den långa uppförsbacken som många skidåkare svurit åt då fästet sviktat. Jag valde att växla löpning och gång och med rätt valla gick det rätt ok. En liten bit efter Risberg började jag skymta en bekant ryggtavla och det kom att bli en stunds löpning tillsammans med Teddy. Det blev en bra sträcka med lite sällskap och med vår fart funkade det perfekt att småprata lite. Marathon distansen passerade jag efter ca 4:35 och hittills utan demoner. Efter ca 46km var det dags för nästa matkontroll, Evertsberg. Nu skulle depåerna fyllas på och den inlämnade påsen med ombyteskläder och extraenergi väntade. Tyvärr hittades inte påsen så det fick bli plan 2, käka lite extra och bita ihop. Glädjande nog fick jag syn på ytterligare en bekant rygg och en minut senare sprang jag tillsammans med Mikaela, vår coach som var med på detta äventyr. Vi höll ett bra behagligt tempo men vi skulle utsättas för utmaningar. Framåt väntade en rätt blöt sträcka med allt från lera till blöt djup mossa där vattnet sipprade mellan tårna. Men det var inte bara elände vi möttes även av underbar trollskog och häftiga platser och fortfarande höll vi planerad fart.

Det som sedan väntade var de fruktade Lundbäcksbackarna med sugande terräng. Mikaela såg pigg ut medan jag kände att stegen blev tyngre, det blev en skön kortpaus i Oxberg och nu skulle pannbenet få börja jobba. Fram till Oxberg låg jag i fas med drömmålet 10h30min men kommande mil blev mycket tuff, regn, tunga ben och 2,5 mil kvar började sätta huvudet och min plan på prov. Jag började nu inse att min måltid skulle bli tuff men att ta mig i mål det skulle jag. Sista matstationen var i Hökberg och efter det den mest lättlöpta delen av loppet. Sträckan Oxberg-Mora har jag skidat många gånger och här kan jag de flesta backar och utförslöpor så att jag skulle klara av att ta mig i mål kändes klart, nu gällde det bara att hålla huvudet högt.

Och något hände efter Hökberg. Med några kilometer av lättare löpning började sakta energin komma tillbaka och benen började vakna till liv igen. Eftersom kommande backar inte var av det värsta slaget bestämde jag mig när 15km återstod att jag måste springa hela sista biten, jag måste hålla igång benen. Jag började snegla lite på klockan och kunde konstatera att all tappad tid var återvunnen och km skyltarna visade under milen kvar. Sista kontrollen vid Eldris passerade jag springande, men vätska blev det. De avslutande kilometrarna var en kamp mot smärtan i benen men huvudet var fast inställt på att fixa måltiden och det var med ett leende på läpparna jag passerade målportalen med tiden 10:29:08, tiden var egentligen helt oviktig, jag ville bara ta mig i mål men det var skönt att dispositionen av loppet fungerade och som en viss person skrev till mig; När man tror att man är helt slut finns det fortfarande 20% kvar, tack för dom orden. Visst smärtar kroppen en del och fötterna har väl haft bättre dagar med just nu är jag fylld av välbehag efter att ha klarat av denna första upplaga av #ultravasan och jag kan verkligen rekommendera detta lopp men se till att vara väl förberedd med många mil i benen. På frågan om jag kommer att springa loppet igen är svaret enkelt, självklart.

Hur man skall göra för att slå den fenomenala vinnaren Jonas Buud är en hyfsad nöt att knäcka, 6:02:03 är ju en rätt skaplig tid…!!