Kallt, blött och kul

Denna helg var det dags för min första halv Ironman, Vansbro triathlon. Distansen är 1930m simning. 90km cykel och 21 097,5m löpning. Vädrets makter hade dock en stor inverkan på hur loppet skulle se ut. På fredagskvällen var det uthämtning av nummerlapp och ett första pre-race möte för att gå igenom tävlingen och ev. förändringar pga den låga vatten och lufttemperaturen. Besked om förändringar gällande simningen skulle dock komma på morgonens möte 10:00. Utanför tältet vräkte regnet ner och känslan av att det skulle bli en tuff lördag blev allt klarare .

20140629-123756-45476970.jpg

20140629-123808-45488440.jpg

20140629-123807-45487341.jpg
Efter en hyfsad nattsömn och genomgång av cykel och alla övriga prylar blev det en stadig frukost samtidigt som det ihållande regnet gjorde sig gällande på taket på det stora restaurangtältet. 10:00 kom beskedet att simningen skulle ställas in och ersättas med 6km löpning innan cykelmomentet, synd men med 14,4 grader i vattnet och 8 i luften fanns inget annat alternativ för tävlingsledningen.

20140629-124339-45819420.jpg

20140629-124338-45818535.jpg
Den första löpningen som gick på en kuperad och lerig skogsbana gick bra med 5:10 tempo men sen var det dags att byta till den 9 mil långa cyklingen och den blev tuff. Regn och kyla gjorda att man blev blöt under skinnet och här behövdes pannben. Som medioker cyklist är jag ändå nöjd och cyklade 6 sek under planerad tid..!! Det sista löpningen gick okej med jämn löpning alla 21km och man har många ur den påhejande publiken att tacka för allt stöd som gjorde det lättare att bita ihop. Hade jag sluppit ett ofrivilligt stopp vid 16km hade allt varit perfekt. För att försöka förklara varför man utsätter sig för detta vill jag sammanfatta detta med de sista kilometrarna fram mot mål då den härliga känslan att man snart klarat det börjar infinna sig, publiken tätnar och hejaropen avlöser varandra. Jag fick extra kraft i benen och tempot ökar och jag passerar löpare efter löpare. 300 meter från mål börjar jag snabbt närma mig en kille framför mig och med 150m kvar passerar jag honom och ropar; Nu kör vi. Han hakar på och vi driver upp tempot till max och jag vinner spurten men det härliga är att när han efter passerar mållinjen ger vi varann en kram och gratulerar varann och speakern ropar av glädje att det är just det här det handlar om, utmaningen, pannben, glädje och gemenskap. På frågan om jag kommer att göra det igen är svaret enkelt, självklart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s