Är det värt all smärta?

12:07:28 igår passerade jag kontrollen i Evertsberg i 2014 års upplaga av Vasaloppet. Jag hade tidigare under Vasaloppsveckan kört #Kortvasan 30km och #Öppetspår 90 km och nu befann jag mig där ute i spåret igen, men den här gången var känslan en annan, kroppen värkte, skidorna ville inte åt samma håll som jag och uppgiften kändes en aning knepig och för första gången var jag lite osäker över min förmåga. Är det värt den tid, pengar och smärta det kostar på att genomföra ett lopp som #Vasaloppet. Denna dag var jag inte ensam därute med dessa tankar, denna dag var det många som kämpade med demonerna. Från den dag jag började åka skidor ( ca 5 år sedan) har jag inför varje ny säsong haft ambitionen att ta ett kliv framåt i min skidåkning. Jag har tränat bättre, uppgraderat min utrustning, lärt mig valla och framförallt har jag fått lite mer rutin vilket har en stor betydelse för ett lopp som detta. I år ville jag testa att åka fler lopp under veckan och det föll på de tre ovan nämnda, detta för att se vad min kropp klarar av. De tre gångna åren har jag kört Kortvasan och Öppet Spår söndag och nu var det dags för en ny utmaning. Snötillgången har inte varit den bästa denna vinter men jag lyckades skrapa ihop ca 20 mil på snö och utöver detta en hel del mil i stakmaskinen samt löpning och styrketräning viket kanske är mer än många andra fått ihop men samtidigt långt ifrån vad ”riktiga” skidåkare lägger ner i träning. Trots en eländig förkylning innan det att Vasaloppsveckan drog igång måste jag ändå sammanfatta förberedelserna som goda med bra fysisk grund och ett sug efter att få åka skidor i fäders spår. Jag har under mina vistelser i Mora alltid bott på Mora Folkhögskola, ett enkelt boende men med allt man behöver som vallaservice, bra frukost och en avspänd atmosfär. Under Vasaloppshelgen drog man vinstlotten och fick bo i ” Klostret” men lugn och ro i eget rum, allt kändes bra. Vi tar oss tillbaka ut i spåret i detta det nittionde Vasaloppet och demonerna. Det var en förväntansfull skara som begav sig iväg vid starten i Berga by och det stora första frågetecknet denna dag var hur trångt det skulle bli i årets flaskhals innan första backen, det blev trångt mycket trångt. Nästa stora fråga var om man hade vallat rätt, det beskedet skulle komma under den första stigningen. Precis som många kunde jag konstatera ordentlig vallafrysning på klisterzonen och snöskorna gjorde det t.o.m svårt att hålla balansen. Efter att ha nått krönet efter 45 minuters klättrande var det dags att ta av sig skidorna för att hacka loss isen, snön satt så hårt att jag fick blodvite av hackandet. Det som gällde nu var att hålla skidorna i spåret för att se till att den lösa snön inte fick fäste igen, en smått omöjlig uppgift. Loppet fortsatte tungt med ytterligare stopp för att skrapa och valla om men rätt snabbt insåg jag att om något skulle rädda mig denna dag var det stakning med minimalt av fäste. Jag var som sagt inte ensam med dessa problem denna dag, jag har sällan sätt så många som skrapat skidor eller som ramlat i de bedrövliga spåren. I Evertsberg var det många som såg lätt apatiska ut i blicken men många kämpade vidare som riktiga krigare. Dom sista milen var tuffa och det kom att bli till en kamp för egen del men att bryta fanns inte i mina tankar, här handlade det om att koppla på pannbenet och köra. Är det då så klokt att utsätta sig för detta gång på gång och svaret för egen del när man fått lite distans till det hela är självklart. Man har alltid den där drömman om det perfekta loppet och glädjen över att få glida in under målportalen i Mora är obeskrivlig och visst kivas det en del där ute i spåret och stavar knäcks och åkare knuffas med varandra men värmen, glädjen och vänskapen finns där ute i spåret, något man inte vill vara utan. I morse lämnade jag Klostret för denna gång och nästa år kommer jag tillbaka, bättre förberedd än någonsin. I fäders spår för framtids segrar……